Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhard Nordh: Nybyggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nybyggare
från Fjällboberg och blev indragen i stridigheter som han var
totalt oskyldig till.
Tyvärr ligger det inte inom möjligheternas gräns att i denna
artikel ge några detaljerade skildringar. I fem år stod den förste
nybyggaren ensam med sin familj, och från den tiden finns det
gripande berättelser om hunger och andra vedermödor. 1861 fick
nybyggaren en släkting från Malgovik till hjälp, och nu var det två
familjer i Marsliden.
De två nybyggarna voro stora, kraftiga karlar, som skulle
komma att rida ut många stormar tillsammans. Det var fridsamma och
rättrådiga män, som aldrig läto en kula borra sig in i en renkropp,
hur frestande det än kunde vara ibland, och de önskade intet
högre än att få leva i fred med sina grannar i fjällen. Men år
dröjde det, innan de fullt kunde övertyga lapparna om att
Mars-lidsfolket inte ville något ont.
Följande lilla episod kan måhända tjäna som ett insegel på
försoningen.
En av den första nybyggarens söner — han som nu är byns
äldste — var uppe i fjällen för att jaga järv. Nära ett dygn
arbetade han bland snödrivor och fjällbranter, och när han gav sig
hemåt med tre järvar på ryggen var han nästan förbi av hunger
och trötthet. Mera död än levande kom han till en lappkåta, där
för tillfället endast en ung flicka var hemma. De två unga stirrade
på varandra, men så kommo de förlösande orden:
— Har du lite mat att ge mig?
Sonen från Marsliden fick mat. Kriget var slut.
Men hur levdes annars livet i dessa grå stugor, kringströdda i en
vildmark, där vattenleder och otydliga snårstigar voro de enda
förbindelserna med en fjärran yttervärld.
Man måste först och främst göra klart för sig, att nybyggarna
hade föga eller ingen tid över till att odla mark. Kunde man bryta
upp till ett potatisland, fick man vara tacksam. Om sedan
potatisblasten inte brändes sönder av tidiga nattfroster, så hade man
skäl att knäppa händerna och tacka en nådig försyn. Födan
åt djuren hämtades genom myr- och ängsslåtter, och för de
mänskliga behoven sörjdes genom fiske och jakt. Fisken torkades
eller saltades ned för vinterbehov. Så gott som allt bröd var
blandat med bark. Barken togs från gröntallar, hängdes på tork och
maldes sedan till mjöl i särskilda barkkvarnar.
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
