Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Tjära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bertil Boethius:
TJÄRA
Det ligger alltid nära till hands att se äldre tiders förhållanden i
belysning av vår egen tids åskådningar och erfarenheter. Inför
den stora roll, träet spelat i 1800-talets Norrlandshistoria, vill
man gärna tänka sig, att det alltid varit på samma sätt, att väl
de absoluta talen men icke proportionerna väsentligt förskjutits.
Verkligheten visar dock en annan bild. Naturligtvis har
skogsrikedomen alltid varit en grundförutsättning för bebyggelsen i
våra nordliga provinser. Man har heller icke varit van att neka
sig något i hemmaförbrukningen, vare sig det gällt bränsle,
byggnadsmaterial, virke för husgeråd och redskap, gärdsel — eller
svedjeland och skogsbränning för säd, rovor och foder. Men
vänder man sig till det industriella och kommersiella utnyttjandet av
virkesöverflödet, bli anspråken så mycket blygsammare.
Också här har inhemsk förbrukning spelat en roll. Men det
är små belopp, man rör sig med. Särskilt Stockholm har givetvis
både genom den ojämförligt största — och dock så obetydliga
— konsumtionen och genom sitt läge varit en avnämare av vikt.
Tidigt känna vi kronans förbrukning. Både Gustav Vasa och
hans byggnadsglade son Johan III anlade sågar i Norrland för
att få bräder till sina byggnadsföretag. Johan III lät uppföra två
i Västerbotten. De voro i gång 1574—75 och levererade i allt 70
tolfter bräder. 1595 var ett rekordår för de norrländska
kronosågarna. Wilhelm Carlgren, som skildrat de norrländska
skogsindustriernas historia, har beräknat deras samlade tillverkning
detta år till 2 430 tolfter. Det är, säger han, fem dagars
produktion vid ett medelstort norrländskt sågverk.
Liksom den inhemska var också den utländska efterfrågan
begränsad. För Västeuropa, den stora konsumenten, låg den
skandinaviska halvöns västkust, d.v.s. Norge med Bohuslän och
Götaälvsmynningen, bäst till. Danmark och Nordtyskland hade
det sydsvenska höglandet med dess utlöpare och Gotland
alldeles inpå sig och mötte sedan Södermanlands för tidens anspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
