Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Tjära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Boethius
skogrika länder var därför tjärbränning tänkbar. Det är lätt att
se, vilka möjligheter som här öppnade sig för det svenska rikets
skogsbygder, ej minst dem, som genom sitt avskilda läge voro
handikapade i trävaruutförseln. På 1500-talet är ännu exporten av
tjära och beck obetydlig, enligt Heckschers beräkningar i värde
växlande mellan 0,8 och 1,7 procent av hela utförseln. 1613 är
förhållandet nästan oförändrat, men 1637 hade tjäran och becket
sprungit upp till tredje rummet bland alla exportvaror (7,9
procent) och de höllo sig under hela 1600-talet på denna plats.
Träets relativa andel i exporten steg samtidigt ett enstaka år upp
till 5,2 procent men sjönk trots absolut stegring mot periodens slut
till 2,4 procent (1685). Årligen utfördes i medeltal 100 000 å 120 000
tunnor tjära och beck.
Småland hade, trots sin gamla trävaruutförsel, skog nog att
bli ett betydande tjärdistrikt. Men viktigast var tjärbränningen
för de avlägsnaste landsändarna. Finland gick i spetsen, både i
tiden och ifråga om kvantiteten. Och när Norrland kom med,
var det i det nordligaste landskapet, Västerbotten, tjärbränningen
kom att betyda mest. Medan Söderhamn, som nådde högst bland
de sydligare norrlandsstäderna, 1648 blott kom upp till 360
tunnor, levererade de tre västerbottniska städerna tillsammans
omkring 5 400 tunnor. Brorslotten kom på Umeå. 1665 skall denna
stad ha på sin del tagit 3 960 tunnor, medan Piteå fick nöja sig
med 960, Luleå med 480 tunnor. Det var dock icke mycket i
jämförelse med Finland. Dess kvantum var samma år 58 128 tunnor.
Tjärbränningen var en av dessa många binäringar, som hjälpte
bönderna att förtjäna ihop vad de trots den utpräglade
egenhus-hållningen måste skaffa sig utifrån: pengar till skatter, salt, järn,
grovt kläde och annat, som gården ej frambragte. Hur
tillverkningen gick till, belyses säkerligen även för äldre tid förträff ligt av
de här återgivna fotografierna. Metoderna voro dock mindre
ändamålsenliga än nu. Största skillnaden låg i hushållningen med virket.
Ovan åberopades en gammal beräkning av virkesbehovet, då
man nyttjade fullstora träd. Belysande äro även klagomålen över
den så kallade »väckningen)). Ett stort träd blekades för att
framlocka en ymnig kådbildning. Sedan kunde skattningen börja. Den
beskrives så: »Halva stammen hugges styckvis bort på den sida
ymnigaste kådan på furan är, till den höjd huggaren kan räcka
med yxan. Av dessa grova spån brännes tjära till större överflöd
än skogen tål.)) De stympade träden fingo självdö och ramla,
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
