Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Læstadius: Med forsbåt från fjäll till hav. En sommarfärd på Ume älv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Læstadius
I Lillsele upptäcka vi på stranden ett par klädtvättande töser.
Långe Viktor blir plötsligt kaffesugen. Vi göra strandhugg,
sladdrn, bjudas på kaffe vid den puttrande bykgrytan och skynda
vidare i det strålande vädret mot Granöns milslånga by. Liksom
Tuggensele är en förvrängning av Tu-gren-sele är namnet Granön
en förvanskning av Gren-ön (ön som gör att älven grenar sig).
Bebyggelsen tätnar. Nu är det svårt att avgöra var den ena byn
slutar och den andra tar vid. Rodden går friskt undan på
älvdraget. I Tegsnäsets åldriga by svänga vi in strax nedanför hängbron
och få husrum i en liten gård vid brohuvudet, ty gästfrihet är även
de ringes rikedomar.
I regndisigt väder fortsätta vi genom det skiftande landskapet.
En kort, hård dragning förbi Bjurforsfallet och i svepande fart
glida vi vidare genom forsarna ned mot Hälsingborg, en by med
utpräglat borgläge på den höga nipkanten.
Här har älven skurit djupt i den gamla fjordbottnen; de breda
välodlade terrasserna begränsas mot älven av branta nipor.
I Näsforsen få vi gunga, förutspådde Långe Viktor. »Där är
vågorna jäventa höga som ängeslador.» — Och gunga fick vi. Hej
vad det gick.
Det är förvånande tätt mellan broarna nedanför Granön.
Nykonstruerade allesamman.
Ramsele by sticker fram. Både älven och bergknallarna ha
något dystert och mörkt över sig. Ramsele betyder ju också det
mörka selet.
Älvdraget är kraftigt, vi förflytta oss raskt och scenerierna växla.
Ständigt något nytt, som fängslar uppmärksamheten.
Harrselsforsens övre labyrinter klara vi utmärkt, men för släpet
runt de skummande fallen och förbi kraftverket anlita vi häst
från närmaste gård. Båten dras upp på en för ändamålet
konstruerad släpbår och så går det hela fort och smärtfritt.
Ytterligare ett par kilometer; älven smalnar, vattnet liksom tar
sats och kastar sig med våldsamt dunder och brak utför stupen.
Det är Fällforsen, som brusar här och slår tillbaka laxens
förtvivlade forceringsförsök.
Hästtransport som förut. Vi dra vidare mot havet på fagra
strida sel, ränna Pengforsen och hälsa på i en av de många
harmoniskt byggda västerbottensgårdar, vilkas linjespel går i
rytmisk samklang med landskapets vaga konturer.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
