Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossian Olofsson: Till sälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till sälisen
steg visserligen ner en gång men kastade mig fram till ett säkert
flak och undgick blötning. Blecken (sälskinn med vidsittande
späck) lämnade vi kvar på skottplatsen, där Kalle och Bruno
sedan skulle hämta dem med jöllen.
Vi voro nu inne i verklig sälis och sköto under de följande
dagarna åtskilliga sälar under mer eller mindre omväxlande och
spännande jakter i ett alltjämt lika strålande väder. Särskilt
voro salvningarna tillsammans med Kalle ganska chansartade
och påfrestande för nerverna. Vid salvningen gäller det ju att
skjuta så samtidigt som möjligt på var sin säl. Kalle skulle skjuta
först och sade sitt »klart» och »nu» den ena gången efter den
andra utan att skottet gick, allt medan kamraten fick ligga i
spänd väntan med den blanka kornspetsen noggrant inriktad mot
den svarta sälkroppen och första tryckpunkten tagen.
Sekunderna bli fruktansvärt långa och nerverna spännas. Det är med en
intensiv lättnad man till slut får släppa iväg sitt skott och se sälen
slappt sjunka ihop. Om allt går som det skall.
Den 10 maj hade jag fått en säl just som vi kommit upp på isen,
och Kalle hade sedan skjutit tre i följd inne på ett vidsträckt
isfält genomkorsat av iskarmar och surslätter. En av dem gled dock
ned från isflaket, där den låg med utblåst hjärna, slog igenom
ny-isen och sjönk som en sten. Sälarna ligga så nära vakarna, att detta
händer då och då, även om skottet dödar snabbt som en blixt.
Vi träffades sedan och salvade på en rätt stor flock sälar, som
låg illa till i dålig is. Men vi missförstodo varandra och höllo
på samma säl. De båda kulhålen fingo tjäna som en klen tröst.
Sedan jag flänsat sälen, stoppade Kalle ned kroppen i en vak
utan att tänka på att jag inte tagit underkäken av den. Där gick
en tia sin kos.
Hemfärden till båtarna blev ett skolexempel på hur svårt det
kan vara att utan jolle eller iseka ta sig fram genom vårisen, då
den mjukats upp av en hel lång dags solsken. På skredstången
har man det tunga sälblecket. Gevär och skärm äro också till
hinders, då man sakta letar sig fram i en massa krokar, där man
tror att isen är starkast. Med skredstången på de gungande
isbitarna kryper man över en råk eller drar sig fram över en slätt,
som under dagen svartnat betänkligt. Ben och mage bli
genomblöta och man lackar av svett. Då och då kör man armarna
genom den tunna isskorpan rätt ned i klarvattnet.
Men det gick och till sist var jag framme vid jöllen och kunde
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
