Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Göinge härader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
I den folkliga fabeldiktningen om göingens mellanhavanden
med sina grannar i söder framstår han nämligen undantagslöst
som den slugare och mera kvicktänkte, som en sorts pigg och
vaken och fattig Lillklas, som behändigt drar den rike och tröge
Storklas från slättbygden vid näsan. Alldeles utan faktisk grund
är inte denna anekdotdiktning. Göingen är rätt olik skåningarna i
övrigt, särskilt de söderifrån, och när han själv naturligt nog gör
gällande, att olikheten är till hans egen favör, saknar han inte
medhåll. »Bönderna uti Gyinge Härad», säger Linné, »äro ibland
Skånska Bönderna, efter mit tycke, de starkaste, idogaste,
tiltags-naste och muntraste.» Och när han avslutar sin skånska resa och
passerar gränsen till Småland, blir det de, som liksom få bära upp
hans avrundande slutintryck: »Gyingarna äro af bägge könen
et hyggeligt, muntert, tiltagset och wigt folk, och tyckes bondfolket
här uti nästan öfwergå de andra af sin nation.» Att Sven
Lagerbring lutar åt samma åsikt är mindre anmärkningsvärt, eftersom
han själv var god göing, av den gamla prästfamiljen i Brörmestad.
Lagerbring anger också ett skäl för denna märkliga göingska
livaktighet : »Steniga backar, magra åkrar, ljungfulla ryd eller fälader
och vilda skogar göra merendels folket hurtigare och lättare, då
fruktbar mark och sumpiga slätter hysa merändels grofva och
tunga invånare. Man skulle snart tro, att själen har svårare vid att
utöfva sina verkningar uti en grof och med fetma öfvervuxen
kropp, än uti en mager och lättare. Åtminstone tyckes mig, att min
naturliga eld tagit af i samma mon som min mage tagit till och
utgjort en vördigare rymd.»
Hur det nu än förhåller sig med Lagerbrings klimat- och
korpulensteori, kommer man inte från själva faktum. Redan till sitt
yttre sticker göingen av mot sina landsmän; piggheten och
finurligheten sitta ofta tydligt i hans ansikte också, och han kan ha ett
drag av godlynt och plirig illmarighet, som inte går att stå emot. 1
regel förefaller han också öppnare, språksammare och mera
umgängesbar än slättbon, vilken ju ofta finner det skäligen onödigt att
upplysa folk om vad han tänker på. Att sådana egenskaper —
tilltagsenhet, rapphet, munvighet och meddelsamhet över huvud — i
särskild grad utvecklats just i dessa bygder, har naturligtvis till en
del sammanhang med göingens hushållning, som ganska mycket
avviker från Skånes i övrigt. För den jordbrukande slättbon har
sådana själsliga resurser inte mycken nytta med sig; sin driftighet
lägger han i åkern, vill det sig väl, blir det goda skördar, annars
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
