Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Göinge härader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böljade fram och tillbaka och allteftersom deras behov av säd, kött
och foder till hästarna gjorde sig gällande. Sedan denna
grundåskådning — att där det fanns något gott, där var fiendeland — väl
slagit igenom hos de reguljära arméerna, började också
snapphanarna lämpa sina synpunkter i en sådan riktning, och svälten
och förvildningen gjorde dem snart till företagsamma stråtrövare,
som opartiskt hemsökte svenskar, danskar och skåningar, varhelst
tillfället bjöds. Men därmed tröttnade också allmogen på att hålla
dem om ryggen. Där de förr kunnat lita på husly över natten och
en morgonsup och litet bly att stöpa kulor av vid uppbrottet i
dagbräckningen, löpte de nu stor fara, och deras hållhakar i bygden
blevo allt färre och allt osäkrare. De lågo kvar i skogarna så länge
de kunde, eländiga nu mot förr, då de kommit beridna i
manstarka förband. Sin skjutskicklighet hade de inte längre mycken
glädje av, ty det var svårt att komma över krut och bly. När turen
var god, kunde de kanske alltjämt göra någon lyckad kupp på
landsvägen; eljest fingo de söka livnära sig på vilt, i den mån de
hade fångst på sina snaror och järnkrokar. Fanns ammunition,
var det likväl tryggast att inte skjuta, ty ekot gick långt. Då och då
drogo sig somliga ner till Blekingekusten eller smögo den dryga
vägen genom skogarna bort till Kullen för att söka övertala någon
fiskare att sätta dem över till Danmark. Till en sådan landsförrädisk
hjälp var en båtägare inte ofta villig, och allt vad de hade för
sin farofyllda vandring var en blick utåt vattnet, som skilde dem
från säkerhet och frid — innan de återvände till skogarna för att
jagas av överheten och hålla undan så gott de orkade med sina
förfrusna, livlösa fötter. Det var fred nu, men inte för dem, och en
efter en försvann för att sedan inte mera komma för sina
kamraters ögon annat än om de råkade passera i närheten av honom, där
han satt på spjut vid landsvägen eller låg på stegel vid en kyrka.
De sista bland de mera kända av dessa efterliggare voro
Uggleherarna, en namnkunnig brödraflock från Uggletorp i norra
Glimåkra. Berättelserna om dem äro många och voro ännu på
sistone i svang. De ha också gett anledning till ett stort, föga
läsbart versepos, Bålet vid vägen, som en lektor August Zackarias
Collin i Hälsingborg skrev för ett femtiotal år sen. Enligt detta och
traditionen slutade Uggleherarnas saga med att ledaren, Uggle-Per,
tillfångatogs och fördes till Glimåkra by för att stickas upp på
spjut. Han stod i förbund med dunkla makter och kunde därför
inte fällas med bly, och för att rädda honom undan vad som före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
