Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Erik Modin: Ett besök på Tåsjöberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Modin:
ETT BESÖK PÅ TÅSJÖBERGET
Högsommaren 1935 lockade ut på färdvägar, denna gång norrut. Längs Norrlandskusten ställdes kosan till Lule älvdal, där vi veko av över Boden in mot fjällen. Vi kommo emellertid ej längre än till gränsområdet mot dessa; väderleken syntes oss ej lämplig för en fjällfärd. Sedan vi stannat några dagar på Edefors turisthotell, varunder vi blevo i tillfälle att vara med om det just som bäst pågående rika laxfisket i älven därutanför, kom en ny plan i tankarna — att låta färden mynna ut i ett besök i min ångermanländska hembygd. På Tåsjöberget ville jag begå min 74:e födelsedag och minnet av min senaste bestigning av dess topp för jämnt 60 år sedan. Ett slags jubileum alltså.
Söderut över Boden igen och genom inlandets mångmila skogar mot vårt nya mål. Över Glommersträsk, Lycksele, Åsele, Dorotea nådde vi Hoting efter en 12 timmars snabbfärd, mot kvällen ej så litet besvärlig på grund av den täta dimma, som i kylan steg upp från de många myrarna och vattnen vi passerade. När vi på morgonen den 16 augusti vaknade på järnvägshotellet Hörnstugan i Hoting, lyste sommarsolen i all sin glans, och efter några timmar voro vi framme vid kyrkan i Tåsjö västra by, varifrån turisterna numera bege sig upp på berget. I min barndom fanns på Rönnberget, vilket då ansågs som högsta punkten, ett primitivt utsiktstorn,
dit man sökte sig fram efter steniga skogsstigar och spångade blötmyrar, vanligen från östra byn — en mödosam vandring, som dock ej så få företogo sig för att få skåda de snöklädda fjällen, utsikten över de ändlösa skogsvidderna och stora vattnen och — midnattssolen. Sistnämnda skådespel var emellertid, som man av det sydliga läget (64°) kan förstå, endast en inbillning, varmed dock ej så få okritiska besökare lockades till platsen.
Nu har man funnit, att bergets högsta punkt är Småtjärnbackarna, en höjd längre västerut. Och nu — i turismens och motorismens tidsålder — har man gjort det lätt att komma upp dit för att se den stora synen. Sedan år 1934 reser sig på denna plats ett nytt, 16 meter högt utsiktstorn i 6 trappavsatser, och samma år färdigbyggdes väg, stigande i serpentiner — 11 kurvor — uppför berget, så att man nu kan färdas i bil nästan ända till toppen. Vägen har åstadkommits med hjälp av statsanslag (85 %) och kommunala medel; den har kostat inemot 20 000 kr. Man avsåg därmed närmast att underlätta förbindelsen med de slåttrar och fäbodar, som sedan gammalt ligga uppe i bergssidorna, ävensom framforslingen av skogsprodukter från berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:08:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1937/0363.html
