Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tor Andræ: Östergyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omberg och höjderna i Västra Ny skymta västgötabergen som
en blå dimbank. Men vad man ser är ett tigande skogslandskap.
Slätten är borta, den stolta slätten kring Tåkern, där
landsvägen genom Dal tecknar sig med sina höga alléträd mot en
fjärran horisont, en pilgrimsväg till Ombergs altare. Den har
försvunnit och krupit ned någonstans bakom Holavedens åsar
och höjdryggar, reducerats till vad den i verkligheten är, en
omärklig ljus fläck på den stora skogskartan.
Faktiskt upptas en fjärdedel av Östergötlands yta av åker,
men uppgiften förefaller snarast överdriven för den som har
landskapets olika bygder närvarande för sin inre syn. Den
sammanhängande öppna slätten tar slut strax söder om Linköping.
Efter ännu någon mil, i Gammalkil och Ulrika, tränga sig
skogsdungar och hagar ihop till ett slutet skogsbälte. Utefter vägen
stänges sikten genom långa sträckor av vegetationens evigt gröna
ridåer — det vanliga svenska skogslandskapets sublima enformighet.
Färdas man åt norr går det på samma sätt. Roxens södra
strand är nedsänkt och flack, så att det sommarheta Linköping
knappast vet av, att det har en vacker insjö till granne. Men den
norra är brant och stenig och utgör randen av en ödslig och
karg skogsbygd. Vem väntar att bara ett par mil fågelvägen från
Linköping finna en plats så enslig och romantiskt skön som
Grensholmens slott, med klippiga stup ned mot Roxens yta
och en park av åldriga granar, mossig, sollös, en skog för
Böcklins fabeldjur.
Eller låt oss välja en annan utsiktspunkt. På ett utsprång av
förkastningsbranten utmed Roxens östligaste vik ligga ruinerna
av Munkebodas gamla fäste. Stigningen har visst ingen
imponerande höjd men verkar ändå tvär och avvisande. En rik
buskflora väcker intryck av en förvildad och förtrollad trädgård
kring hustomter och nedrasade murar på kullens krön. I fordom
tid, då åsen för siktens skull var avröjd, låg det gamla fästet,
sett från den smala flodliknande viken, som ett örnnäste, en
riddarborg i den svenska fattigdomens kärva stil. Här härskade
en gång de äldsta Linköpingsbiskoparna, den äregirige,
trätedryge Stenar, brobyggaren Kol, Karl och Bengt, Ingrid Ylvas
söner, sverkerättlingar och folkungar. Hit drogo de sig tillbaka,
när de andliga vapnen icke räckte till för att inskärpa reverens
och lydnad hos oroliga och maktkära fränder bland
östgötaadeln. Ehuru man här befinner sig på en oansenlig landhöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
