Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tor Andræ: Östergyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sinnet fångas ständigt på nytt av de sagor slätten berättar, i
verkligheten oändligt mera spännande och innehållsmättade än
den fantasivärld, som väckes till liv av skogsdunklet.
Det kan ju misstänkas att vår livliga uppskattning av slättens
skönhet i någon mån sammanhänger med den nya tidens
möjligheter att snabbt förflytta sig i landskapet. Det är kanske
framför allt då man susar fram i ilfart på jämna breda vägar,
som slätten blir så livlig och underhållande. Möjligen skulle den
se saken på annat sätt som visste sig stå fast med båda fötterna i
slättens lera, dömd att ständigt se samma utsikt. I smått händer
det kanske mer i skogen inom samma horisont. Men fallet är
overkligt och kan lämnas ur räkningen. Den nutida slättbon
är mindre än någon annan bunden vid en plats.
Jag räknar mig som en lycklig människa, därför att jag fått
ett kall som gör det till en plikt att lära känna hembygden så
långt möjligt i detalj. En efter en får jag foga Östergötlands
kyrksocknar till skatten av levande bilder, som jag gömmer i
min själ. Finspånga län, Hammarkind, Ydre, jag har lärt mig
skatta er skönhet! Om vi bara ha ögon att se med, är ju allt skönt
också ojämförligt, allt bäst i sin egen art. Men det kan icke
hjälpas, att då jag kommer till slätten känner jag mig först
verkligt hemma. Här är hjärtat och medelpunkten. Här är
landet! Jag tycker att jag börjar förstå begreppet Östergyllen i
dess klassiska innebörd.
Enhetligare än Östergötlands natur är befolkningens kynne.
En nyans livligare i Kinda och Ydre, en aning stramare och
kärvare i bergslagen, men i grunden alltid detsamma. Det
förefaller som om den rika slätten gett grundtonen också åt
östgötens själ: öppenheten, frikostigheten, den trygga
självtilliten. Israel Hwasser, som var en frihetskär dalkarl och hatade
allt översitteri, hade, säges det, koncentrerat allt sitt hat på två
punkter: Napoleon och — östgötarna. Han brukade säga: Om
självförtröstan fördubblar människans kraft så borde
östgötarnas självgodhet fyrdubbla den. Jag vet inte om dryghet och
självsäkerhet verkligen är den egenskap som faller mest i ögonen i
östgötalynnet. Jag tror att det finns andra landskapskaraktärer
som göra bättre skäl för den beskrivningen.
Det östgötska lynnet har i varje fall andra och bättre sidor.
Som en inympad kvist från det vilda småländska oljeträdet
talar jag här icke i egen sak utan kan ha lov att säga ett ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
