Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel L. Romdahl: Det monumentala Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
gravkoret gav näring åt gossefantasien med sin dystra sorgeståt
från storhetstiden, målade och drivna kopparkistor, granna
huvudbanér med krigare och krönta hjärtan i skölden och
salamandrar ovanpå hjälmarna, sporrar, värjor och praktpistoler.
Allt detta fick sin tillbörliga, fantastiska och makabra
kommentar av gamle Bjur. Kyrkan är nu fint återställd, vacker och
vårdad. Men har den ej med det vanvårdade 1800-talsskicket
mistat något av sin tjusning — detta kan icke undvikas vid den
bästa restaurering. Gamle Bjurs beskrivningar skulle illa passa
samman med den välansade och väl studerade kyrkan. Den som
vill ta reda på hennes konsthistoriska värden kan hänvisas till
det förträffliga bandet om Vreta klosterkyrka i verket Sveriges
kyrkor, författat av Sigurd Curman och Erik Lundberg. Söder
om kyrkan låg i de gamla tiderna liksom än i dag kyrkogården
med sina biskopsgravar, Lindbloms och Lehnbergs bland dem,
och med tiondeladan av gråsten — Bjur beskrev den som »konung
Inges rådsal och mjölbod». I norr hade prästen sin trädgård,
och mellan krusbärsbuskar och fruktträd stack det upp ett enda
fragment av klosterbyggnaderna, ett stycke av korsgångens
ytter-mur med ett smalt gotiskt fönster. Dessa oansenliga »rudera»,
för att använda det gammaldags uttrycket, voro nog för att
fantasien skulle kunna bygga hallar och gångar åt systrarna i
Vreta, klosterrovenas brudar. Det är tvivel underkastat om de
nya vackra pergolaanläggningarna bättre äro i stånd att leda
fantasien på rätta vägar.
Från Vretaklosterhållet har man den vackraste utsikten mot
Linköping. Bortom Roxens vattenspegel och de gröna madorna
kring Stångåns utlopp lyfter sig domkyrkan halvt dold av
trädkronorna i biskopsträdgården, ett tungt och mäktigt
helgonskrin, till vilket sena tider fogat det torftiga tornet. Under
medeltiden, då katedralen låg omgiven av en liten stad med låga
torvtäckta timmerhus, måste intrycket av byggnadsverket ha
varit överväldigande. Genom den stora praktportalen mitt på
den södra fasaden trädde man in under den treskeppiga hallens
breda valv. Blicken kunde fritt ströva kring mellan pelarna och
söka sig väg ur halvdunklet mot koromgångens ljusrymd.
Ännu i dag får den besökande uppleva detta intryck av del
majestätiska kyrkorum som Folkungatiden började bygga och
Sturetiden fullbordade. Bänkkvarteren, som dock på sistone
fått draga sig tillbaka ett stycke för att lämna de båda västligaste
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
