Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Birgitta och Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andreas Lindblom:
BIRGITTA OCH ÖSTERGÖTLAND
En soldränkt höstmorgon. Frosten har bitit till under natten
och löven bara falla och falla. I Linköpings domkyrka böjde
ett ressällskap nyss knä i mässan och anbefallde sig i Vår Frus
beskydd för den sista vägsträckan. Ljusen tindrade i
pelarskogens kalkstensgråa dunkel, fönstren blevo allt blåare i
gryningstimman, hammarslagen ekade underligt ihåligt från det
jättelika långskeppet, där de gotländska och engelska
stenhuggarna nu i åratal hållit på med sitt ändlösa arbete.
Nu rider man genom Slaka och Gammalkil. Ett östgötskt
landskap så typiskt att det knappast finns i någon annan
landsända. Kort, buktande rytm av stenbackar mellan välskötta,
nyplöjda åkrar. Här och där vidgas backarna till gröna hagar,
vitprickiga av svamp och med löv- och barrträd i obestämd
blandning, intensivt brokig just nu när lönnarna lysa som eld.
Stugorna äro grå och torvtäckta, mycket större än hemma i
Roslagen, ty östgötabönderna ha alltid byggt bättre än
upplänningarna.
Följet består av riksdrotsen och östgötalagmannen Knut
Jonsson samt hans maka Katarina Bengtsdotter. En liten flicka
rider bakom dem till hälften dold av den höga sadeln, det är
Katarinas systerdotter Birgitta Birgersdotter. I Uppsala
domkyrkas Finstakor ha de nyss stått vid den öppnade graven, där
hennes moder, fru Ingeborg, jordats. Den mäktige
Upplandslagmannen Birger Persson har hållit familjeråd och övertalat
sin svåger och svägerska att tills vidare ta hand om dotterns
uppfostran. Det är därför som hon nu rider med i följet, den
enligt samtida vittnesbörd svaga och späda tolvårsflickan.
Barnsligt undersam glider hennes blick ut över det okända
landskap som skulle bli bakgrunden för hennes livsverk.
Dagen skrider och skuggorna falla längre och längre. Nu har
man hunnit in i de stora skogarna i Ulrika — då alltjämt hörande
till Malexanders socken, ty som man kan höra av namnet
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
