Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
jordfästes, fick alla sångarna vid graven en tung ring av guld.
Men de ringarna hade kommit ur barons koppargruvor. Se, biskop
Brask, han kastade ju sin ring i gruvan med en förbannelse
och sten och jord ovanpå, innan han måste gå i landsflykt,
men när de fått upp den igen, kom det bara välsignelse ur
gruvorna. Finspång, ja, det vet.jag visst! Men Adelsnäs då! Jag för
min del tar då hellre en kopparkastrull än en järngryta!»
Så talades det fram och åter, och vi barn kastades från
härlighet till härlighet. Så tänker jag nu också fram och åter och vet
ännu inte, var jag skall lägga mitt val mellan Söder Bergslag
och Norr. Romantiken från barndomshistorierna häftar vid dem
båda. Sannerligen tror jag inte, att jag gör som förr och säger
tyst vid mig själv: »Jag för min del tar både en kopparkastrull
och en järngryta».
Men jag börjar med Åtvidaberg, ty jag kom söderifrån till
besöket. Genom den sköna Uknadalens ränna, som är så smal,
att blicken ideligen tvingas framåt, går vägen upp från Gamleby.
Det är samma led, som kopparn tog ned mot hamnplatsen vid
havet. Det berättas, att under gruvornas glansperiod drogo varje
vecka koppartransporter till ett värde av 27 000 kronor genom
denna dal, och avundsmännen ha lagt till, att »Baron» ändå
önskade söndagen förvandlad till socken för att få ännu flera
kopparkaravaner. Alla slags vägar — vattenstråk, landsväg och
järnbana — slingra sig nu oroligt om varandra eller löpa lugnt
jämsides. På andra sidan Forsaström öppna sig bergåsarna
likt en tång, som släpper taget, och då är man inne över
östgötagränsen. Rakt fram till Åtvids gamla torg bär nu vägen,
och där kan man stiga ur och gå på koppargrund och se, om
någon av barndomssagorna håller måttet.
En utpräglad stämning av förgången tid vilar åtminstone
över den gamla bruksgatan, som är själva infartsporten till
torget; »Röda gatan» kan man kalla den till skillnad från den
andra, vita bruksgatan eller »Stenhusgatan» längre ned i
samhället. Men innan man hunnit in i den har en helt modärn
uppenbarelse bestämt sagt ifrån, att gammalt här är blandat
med nytt: på höger hand ligger nämligen ett stort fabrikskomplex
med tennisbana på taket, och där prestera vitklädda gestalter
ett utmärkt »fotarbete». Det är det första arbete jag ser i
Åtvidaberg, och det bär onekligen ett i hög grad aristokratiskt tycke.
De knuttimrade stugorna, som sedan omedelbart taga vid, ha
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
