Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
fogdebostaden och handelsboden går nedfartsvägen till
Åtvidabergs Industriers fabriksbyggnader och mitt emot på andra
sidan torget ligger Nordiska Armaturs låga tegellänga.
Åtvidabergs Industrier har så mycket som möjligt utnyttjat dälden och
skonat samhällets trädgårdsbetonade idyll och även på nära
håll försökt att förtaga intrycket av fabrik; det späda vildvin,
som spretar uppåt väggarna, visar åtminstone den goda viljan.
Inom dessa väggar pulserar en stor del av det nya arbetsliv,
som tagit arv efter den gamla gruvdriften. Det har vänt sig
till en helt annan sida av Åtvidstraktens natur, det behöver
inte längre malm ur bergen utan ekar ur det stolta lövrevir, som
ännu ger nejden dess kungliga skönhet och behag. Men resterna
av det gamla kopparverket finnas endast några steg därifrån.
Ruinen visar murarnas gråblå bäckfallssten — ett material, som
jag upprepade gånger hör nämnas i Åtvidaberg; det är en
skifTerart från en utgård vid namn Bäckfall — i fönsterhålen
berätta förkolnade rambitar om byggnadens yttersta öde, men
de stora vedupplagen därinne antyda träets nya
härskarställning i Åtvidaberg. Hela sänkan bär dock ännu spår av kopparns
regemente, björkarna stå piriga och tidigt gula på de väldiga
slagghögarna, de ha knappast tagit igen sig efter den sista
duv-ningen av kopparröken.
Men tydligast märkte jag kopparns hårda välde vid Bersbo
gruvor 8 km därifrån. Jag kom dit en kväll, och aftonrodnaden,
som brann över den svarta granskogen, speglade sig i
gruv-sjön, där kopparsalterna utrotat varje spår av liv. Över det
slaggsvarta gruvtorget, arbetarbarackerna, vars rödfärg mörknat
till brunt, det fallfärdiga uppfordringsverket, gruvhålen med
murknade, livsfarliga skyddsstaket, slagghögarna, där man
byggt in potatiskällare, vilade en beklämmande stämning av
övergivenhet. Pensionerade gruvarbetare sutto på sina
förstu-trappor, det var kväll i deras röster och ögon också och de hade
inte mycket att berätta. Olyckorna i gruvan hade längst stannat
kvar i deras minne. Det sista försöket att återuppliva gruvdriften
gjordes 1930 i det adelswärdska schaktet, som ligger ett stycke
längre framåt vägen. Där tycktes allting vara lämnat vid en
hastig flykt. Linbanan spetar ännu som en jättelik tusenfoting
över marken, och de förrostade tippvagnarna äro slängda åt
sidan, men under ett skyddstak ligger den sista malmen med
ytans salter skiftande i turkosblått, guldgrönt och orange. Kanske
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
