Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
på gaveln, båda belägna i husets äldsta del. Sov Guldkungen
därinne i kammaren en natt, så måste väl hela prästfamiljen
tränga ihop sig i köket. Att tränga ihop sig tycks åter ha blivit
aktuellt i huset: »kammarn» har det nuvarande värdfolket
av mera gunst än förvärvsbegär avstått åt två ingenjörer, som
nu ha fått en både välbelägen och historiskt stämningsfull
bostad. Det är arbetet, som bägge inkvarteringarna gällt, arbetet,
som förhindrat och förhindrar, att samhället sjunker ned till
en vanlig liten by på bondlandet.
Men det var det sista kungabesöket med den avsikten. Sedan
fick Åtvidaberg sin egen kung, som höll tillsyn och var en fader
för sin landsända. När Adelswärdarna kommit till makten,
blevo kungarnas visiter rena nöjesresor, och det sköna Adelsnäs
tog emot dem med ett lustslotts invanda bekvämligheter och den
självständiga domänens genuina prägel och nyhetsbehag.
Åtvidabergs och Adelsnäs historia äro troget förbundna med varandra.
Och inte tänker jag skilja dem åt.
Det anses ju, att vi svenskar allt för gärna bilda liknelser av
typen Nordens Venedig, Nordens Riviera, o. s. v. — om jag inte
toge mig i akt skulle jag nu bilda ett dylikt epitet för naturen
kring Åtvidaberg och Adelsnäs. Den har intet syskontycke med
den barrträdsregion, som börjar ett stycke söder därom, inte
heller med norra sidan, som snart bereder sig att bli slättland,
börjar välva sina höjder blygsammare, sträcker ut sina odlade
fält och nöjer sig med björkar till susande grönt. Adelsnäs
domäner äro i sin kärna en idyll men en »högrestånds»-idyll
av sällsynt rik och ren skönhet och av en ljust romantisk
karaktär. Jag vet inte, i vilken utsträckning människan har
tuktat den, men hennes ingripande märkes ej längre. Varje
utsikt är fylld av både ursprunglighet och något annat, som för
korthetens skull kan kallas mognad. Man märker den i
landskapets stora, rundade linjer och i trädarkitekturens festliga
värvning mot himlen. Detta måste på något sätt vara ekarnas
barndomsland, ty sådan som ekarnas här blir minen hos alla
levande ting, när de »känna igen sig», som det uttrycksfulla
östgötska talesättet lyder om en hemkomst till det egna. De ha
förlorat all sin vresiga knutenhet, här sträcka de på sig och bli
långa, växa raka som kungabarn och bli de ädelt lugna härskarna
över ängar, vägar och åkerstycken. I slättbohjärtan darrar vid
deras åsyn en igenkänningston, och här har jag hört tjocka bond-
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
