Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Genom Kinda och Ydre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist:
GENOM KINDA OCH YDRE
M in första bekantskap med södra Östergötland ligger några
år tillbaka i tiden. Jag måste säga att den blev förbluffande.
I bil hade jag gjort en 14 dagars tur genom Sydsverige. Hade
färdats stora vägen Stockholm—Jönköping—Malmö.
Genomkorsat Halland och Skåne och det sydsmåländska landet och
var nu åter på väg norröver till hemtrakterna.
Genom de ljusa öppna bygderna kring sjön Krön nalkades vi,
min kamrat och jag, östgötagränsen och därmed som vi trodde
en ännu ljusare och öppnare bygd. Landskapen kring Åsunden
och Järnlunden, vilka jag sett i bild, föresvävade mig som de
närmaste övergångsformerna till det »riktiga» Östergyllen.
Jag ber här få påpeka att vi dagar i förväg under vår färd
hade studerat generalstabsbladen, diverse översiktskartor och
åtskilligt med litteratur över de bygder, genom vilka vi skulle
färdas. Vi borde alltså egentligen vetat att vi här strax bortom
gränsen skulle påträffa något annat än en mild och behaglig
»övergångsform» från det småländska höglandet till slätten.
Och ändå blev jag så fullkomligt perplex när vi, efter att vid
hållpunkten för orienteringen, »sjön Vervelns sydspets», ha
överskridit gränsen mellan Småland och Östergötland, helt
plötsligt funno att vägen bar uppåt.
Jag minns ännu klart och tydligt hur vi reagerade under denna
färd mellan Östergötlands sydgräns och municipalsamhället Kisa.
Några kilometer SV om ett gårdstecken benämnt Fröåsa hörde
jag plötsligt hur min kamrat lade in tvåan. Jag var från den
föregående delen av vår färd ytterst ovan vid sådana åtgärder,
varför jag plötsligt vaknade upp.
Något övergående tänkte jag.
Men det bar uppför oavbrutet. I allt skarpare lutning och
under allt mer begränsad farthållning. Stigningen var faktiskt
sådan att jag fick i tankarna den gång, när vi visserligen utan
framgång några veckor tidigare hade försökt i bil forcera den
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
