Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Genom Kinda och Ydre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
allra översta obanade vägen till Ombergs hjässa och jag fick en
känsla av att bilen skulle välta baklänges.
Till slut rullade vi i alla fall plant. Och lika oväntad som
övergången till planet blev, lika oväntad blev åsynen av en gård.
Vi stannade. Det låg regn i luften, och jag minns att jag vid
första anblicken inte upptäckte så värst mycket.
Men hur det nu var, fick vi lust att se oss en smula kring. På
gården upptäckte vi en loftbyggnad. Vi sträckte ut vår vandring.
Gingo upp mot den högsta punkten inom denna höjdbebyggelse,
belägen, som vi på ett ungefär kunde räkna ut, 210 meter över
havet. Sjön Verveln, som vi blott någon kilometer tidigare hade
passerat, låg på blott 139 meters höjd över havsnivån. Trots att vi
lämnat Småland och nått Östergötland hade vi ränt nästan ett
stadshustorn i höjden på några ögonblick- och det längs den stora vägen.
Just där den översta tunna kransen av träd markerade den
högsta punkten såg jag, hur den odlade jorden mellan bastanta
odlingsrösen och stengärdsgårdar, kringvuxna av vildhallon
och mansblod, sänkte sig ned mot en liten sjö. Och på andra
sidan om denna låg en rad av åsar. På en enda av dem, högst
uppe på krönet, syntes en ljus fläck, som antydde odling och
bebyggelse. Men för övrigt var det en räcka av oanfrätta skogsbryn
i ett regndisigt, förbleknat perspektiv.
Även fortsättningen av vägen, där den löpte fram över åsarna
på betydande höjd, bjöd på backar och fjärrsyner. Men så till
sist vidtog en lång, våldsam utförsbacke. Till vänster om oss
sågo vi en rad respektingivande branter. Åkte ned i en dal, en
trång dal, kring vilken bergen växte sig höga. Där också namn
som Korpklev gav associationer av något ödsligt och vilt.
Efter att i det allra sydligaste Östergötland ha fått oss till livs
ett stycke Norrland — eller åtminstone Småland — mer
småländskt än det mest småländska man kunde tänka sig, funno
vi här kring Kisa ett land som var något alldeles för sig. Ett
vilt, obändigt landskap men med kulturen inpå knutarna. Vi
sågo stora gårdar och bördiga fält, idylliska hagmarker och
vidsträckta vattendrag, men också — nästan under hela färden
upp mot Rimforsa — sådana där branta, ilskna ättestupor, som
gav sin karaktär åt bygden.
Det var den första bekantskapen med den sydligaste delen av
landskapet Östergötland.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
