Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hav och land
beslagna med järn. För att inte slinta på de hala klabbarna
har man trampor med järnbroddar fastgjorda under fötterna.
När nu tillräckligt med säl rapporterats ligga uppe och väder
och vind för övrigt äro gynnsamma, sticka fångstmännen ut med
en eka, tolv, fjorton stycken, och ro i skymningen den långa
vägen ut mot Själgrunden. I maj beräknar man tiden så att
ankomsten sker när det är som mörkast på natten. Det hela
planeras i förväg som en drabbning. På vilken av bådarna
slaget skall stå får avgöras efter vindriktningen och salarnas
gruppering. Man ror i skjul av kringliggande öar och i motvind upp
mot bådarna, först så tyst som möjligt, sista biten med full fart.
Båten tar land vid den utvalda bådan, karlarna rusa upp, dela
sig åt höger och vänster för att avstänga så många salar som
möjligt från det räddande vattnet, hela skäret blir ett vimmel
av vältrande kroppar, med de tunga klubborna i högsta hugg
rusa männen in på salarna, slagen vina, det dånar och fräser i
vattnet när salarna rusa, tumla, kasta sig i sjön. Det är ett
skådespel av urvild, ursinnig kraft, kampen mellan människa och
djur, en gengångarsyn ur en hård forntid före saga och historia.
På några få minuter är striden förbi, klipphällen ligger tom
så när som på männen med klubborna och de salar som stupat
för slagen. Det kan vara ett par tiotal, i bästa fall ett hundra av
de tiotusende som vilade här för en stund sedan i den bleka
majnatten.
Efter slaget sky salarna bådan för blodluktens eller
människovittringens skull. De gå ej upp förrän bränningen spolat berget
rent. Men då samlas de snart igen; i maj 1934 stod det fem
sälslag under månadens lopp.
Dessa sälslag ha mycket att betyda i Harstenabornas
hushållning och det är av stor vikt att salarna inte bli störda i otid;
det är därför förbjudet att närma sig Själgrunden på mindre
avstånd än en kilometer, en bestämmelse som noga måste
respekteras, icke minst av alla lustseglare. Men till
Strupskärs-klinten kan en främling få följa med bymanneh när han far
ut för att kika på salarna. Därifrån såg jag en dag i maj den
fantastiska, förhistoriska synen av de tusen salarna, Östersjöns,
vattenvärldens vilda boskap, samlad på de nyskapade öarna
under en fri horisont. Jag såg bådarna liksom ludna av säl,
väldiga kroppar, tätt hopade i ofantliga grågula massor. Och
jag hörde dem — mot himlen över havet steg en tusenstämmig
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
