Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
På två motsatta vägar ha vi sålunda nått fram till den äldsta
stenålderns strand, först från nutidens skärgård uppåt och inåt
genom landskapet och nu från istiden nedåt genom dunkla
årtusenden. Vi befinna oss i Östergötlands hjärtpunkt, på den
vördnadsvärda mark, där människan först träder in i
landskapets historia.
Framför oss ligger Omberg bortom slättens vida svep, och
bortom Omberg anar man Vättern. Det märkliga berget, en
gigantisk urbergsklippa mellan slätten och sjön, är en rest av
det stora högland, som sjönk i djupet, då Vättersänkan och
slättlandet bildades.
Till denna bygd vid Ombergs fot leda vägarna i nuet och i
tiden, här är begynnelsen och änden, där själva landskapet når
sin fullbordan. För den som skriver detta är ombergsbygden
tillika ungdomsårens landskap, och minnet fyller bilden av idag.
Én junidag går jag den välkända vägen från Borghamn
genom ombergsskogen till Västra väggar, den punkt som framför
andra samlar bergets rikedom och Vätterns storhet. Gråröda
stiga granitväggarna över strandskogen och sjön. Vattenytan
ligger blank och genomskinlig i djupet och den steniga bottnen
skimrar grön därnere. Här är den blommande markens idyll
på gränsen till oändligheten. Idegranen, barrlinden, står
mörkgrön kring ängsgläntorna, där skogsvicker, sårläka, tandrot,
trolldruva, alla dessa ombergsskogens märkvärdiga örter,
blomma och dofta som i forna somrar.
Jag sitter på en sten i blockslranden under Västra väggar.
Det är en lätt bris från nordväst, vågorna klucka mellan blocken,
det lyser guldgrönt där de bryta sig i motljuset. Här i
bränningsbandet ligga stenarna gråröda. Det är ombergsgraniten, stenar
som lossnat ur Västra väggar och störtat i djupet.
En blommande oxel sträcker sina grenar över mig, bergets
grönska skjuter som ett tak ut över strandblocken. Det är alar
ytterst mot vattnet, däröver hassel, try, nyponbuskar, lönn, ek
och alm. Murgrönan klänger över stenarna och slingrar sig
kring stammar och grenar. Här i branterna och under stupen
lever ännu, liksom på undantag, en återstod av den yppiga,
sydländskt mångformiga lundvegetation som behärskade dessa
trakter under stenålderns årtusenden. Nyss återsåg jag
ärt-vickern, Vicia pisiformis, en av de ädla örter som tillhört de
forna lundarna. Jag fann den här en junidag som denna för
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
