Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
efter pålbyggnadsfolket i Tåkerns forna kärrvik har man funnit
ben av en hel rad djurarter, som än i dag befolka sjön. Bland
dem är svanen, Tåkerns prydnad, den bruna kärrhöken, som
alltjämt svävar över vassarna utanför Dags mosse, gräsänderna,
som bo här i hundratal, och de små krickorna, som i
höstskymningen tråda sin vingdans över strandängar och vatten.
Så ligger Tåkern som en rik och ursprunglig vildmark mitt i
en fullkomnad kulturbygd, ett sällsamt möte i sanning, ett av
de omistliga värdena i det östgötska landskapet.
Från Ombergs hjässa överblickar man hela detta ojämförliga
landskap, den öppna sädesslätten med Tåkern i sin famn, den
blå skogen i söder och norr, och Vättern, den stora fonden.
Omberg är vår samlingspunkt, vårt tempelberg, där vi östgötar
mötas när sommaren står full och ljus och korntung för att
glädja oss vid synen av det land som Gud ske lov är vårt.
Men det finns en annan punkt i grannskapet, som ger ett
mera omedelbart intryck av själva den jord, där det svenska
vårdträdet sedan årtusenden har en av sina djupaste rötter.
Det är Ormakullen, halvvägs mellan Vättern och Tåkern, mitt
i slättens rike. I öster bortom milsvida fält ligger folkungarnas
Bjälbo, långt i norr tycker man sig skönja tornspirorna i
Vadstena, mot Holavedens mörka skogsrand i söder stiger
kyrktornet i Heda och västerut drar slätten i en sakta stigning upp
mot Alvastra. Är det en sensommarkväll, komma andflockarna
i skymningen sträckande från Tåkern och fälla i det mogna
vetet, och suset av deras vingar är som en lovsång till den
markens rikedom som i alla tider lockat människorna hit.
»Sekler jaga som skyars skuggor över landet». Väldig
ekskog höljer slätten, tunga lövkronor häva sina bryn kring
sänkorna, där träskvattnet bubblar och stenåldersfiskaren i sin
ekstock mödosamt stakar sig fram genom vassen. De första
åkrarna ligga som ljusa gläntor i lövskogen. Bygden vidgas,
storbönder och hövdingar härska över mark och by, åldras och
dö och bli satta i högen. I Nässja reser domarringen sin rundel
av mäktiga block kring en sorlande menighet, i Rök hugger
runomästaren i sten sitt äreminne över Didrik den dristige,
sjöhjältars drott. Den första kyrkoklockan ringer över slätten,
drottning Ömma, bergfrun, som sett sju ekeskogar växa upp och
sju ruttna ned, går in i sin sagas töcken och porten till hennes
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
