Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: Östergötlands sju städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
Det låg någonting väsentligt i den korta notisen om Skänninge
i Dahms gamla Skolgeografi: »Skänninge mitt på slätten». Ty
ingen av »Östgyllants» städer ger ett så starkt intryck av
östgötaslätten. Samma intryck får man, vare sig man ser den
utifrån och inåt från grusåsen i söder och trån Vallerstads
kyrkbacke och Allhelgonavägen i norr eller inifrån och utåt genom
fönstergluggarna i stadskyrkans lilla lustiga hätta och tornhuv.
Man behöver inte välja väder och årstid. Det kan vara en
ovädersdag i vårens tid, då årets första tordönsky går horisonten
runt med blåsvarta regnsträngar strilande mellan himmel och
jord eller en dag mitt i heta sommaroset, då solröken beslöjar
landskapet och jordröken ur markerna dallrar och gasar sig,
eller en höstklar dag efter skördeanden, då stubbåkern ligger i
efterglansen av det guld, som mognat till skörd. Då är utsikten
till och från Skänninge praktfull för den, som lärt sig älska
slättens sköna horisont. Man kan också lämna utsikterna och
ge sig livet i våld. Någon illustration till livets vimmel är
Skänninge inte kapabelt att ge. Det står tre män på torget, där Ture
Lång stått. Det ligger en gumma vid Skenan och sköljer sin
enkla tvätt. Det är tyst mellan de små låga trähusen, som inte
ge något eko av fredliga vandrares steg och samtal ifrån sig.
Men vid häst- och oxmarknaderna höst och vår rör det sig och
stadens artärer och vener fyllas av blod, tjockt bondeblod. Och
på »Skänninge marken» i augusti kan man verkligen tala om
livets vimmel. Då har staden blivit centrum i en storcirkel med
rörliga radier av patronbilar, bondkärror och drängcyklar från
alla väderstreck. Då rinner en bred och bräddfull, men trög
mänskoflod mellan stånden på Stortorget och Storgatan.
Karusellen svänger, lyckohjulet rullar, dragspelet går. Vid sådana
tillfällen gnäggar det och ramar i luften och kring den gamla
marknadsbyn står en doft av säd, socker och mylla, stall och
bås, som utesluter varje tanke på grämelse över nuet och
avund mot det förgångna. Skänninge har upphört att ruva över
sin jordade storhet, men överlämnat åt arkeologerna att blotta
den. Norrut vid Munkstigen och Motalagatan äro spadar och
hackor i full gång. Där sker något, som kan bli märkligt nog.
Medan schaktarnas säckar fyllas med gulnade kranier, och
mynt och ornamentflisor radas längs vägen, växa murarna av
S :t Ingrids kloster och kyrka åter upp i dagsljuset.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
