Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: Östergötlands sju städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östergötlands sju städer
denna syn är själva silhuetten med dess tredelade rytm:
Vasaborgen, Rödtornet, Blåkyrkan. På lång sikt luftig som ett
spetsverk, blir denna vy på närhåll allt monumentalare. Ingen svensk
silhuettklippare har åstadkommit något dylikt. Men så var det
också Birgittas och Vasarnas fantasi, som klippte ut. Denna
fantasi åstadkom något, som i sin motsättning och sitt
sammanhang kan kallas symboliskt. Symbolerna äro synliga på
långt håll: Vasarnas gråa borg och Birgittas blåa klosterkyrka.
Den synbild ögat fångar växer symboliskt ut till motsättningen
mellan stat och kyrka, sæculum och ecclesia. Gustav Vasa sökte
sekularisera det land, som Birgitta sökt inlemma i gudsriket på
jorden. I Vadstena möter man de båda strävandena,
monumentalt förkroppsligade. Vadstena är den svenska fromhetens och
den svenska frihetens stad. Staden har två världar och två
kvarter, det lummiga och hamnkvarteret. I det lummiga
kvarteret med park och trädgårdar, munkpäron och klosterliljor
inredde Birgitta högkvarteret för vår enda svenska religiösa
ordensstiftelse, där sökte hon grunda ett rike, som icke var av
denna världen, och som representant för detta rike reser sig den
stora kyrkan med sina stränga strävpelare, sina enkla
kalk-mantladc murar och sin väldiga takrygg, ett fromhetens verk,
en skapelse »av slät gärning, ödmjuk och stark». I det
vågom-brusade hamnkvarteret byggde Gustav Vasa, den forne ur
Vadstena utridande rikshövitsmannen, sitt kungliga fäste för att ingjuta
respekt i en orolig provins, översvämmad av jutar, upproriska
skogslöpare och svärmeandar. Det hade anor och arv från det
gamla tornbreda rådhuset, där Engelbrekt överfor rikets
biskopar och tog dem i kragen på sin frihetsgata genom landet.
Det lade sig tungt och fast på jorden, det växte i bredd och
kraft, en äktfödd och sund skapelse av föreningen mellan
realitetssinne och skönhetskänsla. Det blev till en symbol för
statsmakten, tryggheten i dess hägn, faran av dess hot.
Från detta slott hör det historiska hörselsinnets ena öra än i
dag slamret av krigsknektar, tågande med tunga steg över
bågnande vindbryggor, medan det andra örat genom vågskvalp och
trädsus fångar bönklockans klang och sekvensernas tonslingor
i klosterkvarteret. Mellan Vadstena båda världar och kvarter
knyter nu 1800-talets småstadsgata, som ej hunnit bli 1900-tal,
elt fridens band. På en sådan gata kan man inte tänka sig
krigsknektar och prelater, kräklor och kanoner. Den är lagd för
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
