Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: Östergötlands sju städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östergötlands sju städer
moror, grönsakstält och blomsterstånd, drar som en skugga över
det levnadsglada marknadsvimlet minnet av de svenska herrar,
som här fingo lägga nacken under Stångebrosegrarens bödelsbila.
Men Linköping har inte likt Lots hustru stelnat till saltstod
vid återblicken på det bakomliggande förflutna. Staden bär
under gråa hår en frisk och ungdomlig hy och har inte blivit
någon pensionär, som lever för memoarerna och åtnjuter ålderns
och värdighetens enbara vördnadsbetygelser. Ej heller har den
fört den avskilda tillvaro som katedralsystrarna i Skara och
Strängnäs. Staden står mitt i nuets kraftflöde med forntid bakom
sig och framtid framför sig. Kraften kommer från Malfors, Roxen
och Stångån, kanalerna, stambanan och centralbanan samt
provinsens hemman och herrgårdar, kornbodar och betfält. Utmed
Stångåmynningen, där Vasa-Sverige segrade mot
Habsburg-Europa på hemmaplan, kring Tinnerbäcken och Tannefors, breda
sig nu industrikvarteren. Där mullra och mala fabrikerna. Där
väves bindgarn, där brygges öl, där formas kakel, där snickras
möbler, där sys det skjortor och kragar, motorer börja surra och
cykelringar snurra och där svarvas metall- och träarmatur till
livets fredliga beväpning. Ut emot bondens land och Roxens
strand har staden skickat utposter: sockerfabriken för att
välkomna och traktera slätternas betor, slakthallen för att välkomna
och expediera kreatursprovinsens fetbetade boskap. Och i statens
järnvägsverkstäder är ångan oppe och takten god.
Linköping har inte behövt klamra fast sin existens vid ruiner,
dess pulsar ha inte sinat i somnade kvarter, som sprida dödens
ro och kyla. Monument, reliker, fornlämningar och små lustiga
gatustilleben med trähus och prång saknas inte. Men de ha
gömt sig i den allmänna stadsbilden eller trädens skygd. Faran
är snarare, att de genom okänslighet och ovarsamhet plånas ut
ur staden till förfång för livet än att de skola dominera till
förfång för utvecklingen. Kopparslagare Pils gamla backe bör inte
likriktas och standardiseras, inte heller Gråbrödragatan med
sitt kloster, biskopens stallgård och den blommande vyn på
domkyrkan. Den jämvikt, som för ögonblicket existerar mellan
tradition och utveckling, minne och liv, bör bestå. Och den har
naturliga förutsättningar att bestå, om man lämnar platån i fred
och låter bebyggelsen som hittills följa sluttningarna och
slätterna i öster, norr och nordväst samt högplatåns förlängning i söder.
Där har man funnit en plats för industrien, de modärna bostads-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
