Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. W. Sandström: Den svenska sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
punkt där Vindelälven förenar sig med Umeälven och vidare
förbi vattenfallen i Norr fors till sorteringsbommarna vid Umeå.
Vid kajen låg den lilla ångbåten Duncker. Aldrig har någonting
gjort ett så mäktigt intryck på mig som den förvandling av
träribbornas värme till kraft och rörelse, vilken jag här kunde i
detalj iakttaga. Jag satt i maskinkappens lucka och betraktade detta
märkliga fysikaliska fenomen hela vägen till Sandviks sågverk.
Där såg jag först ångmaskinen med sin stora vev, tegelmurarna
kring de väldiga ångpannorna, den automatiska
sågspånstransporten och sågspånsförbränningen i det vitglödande eldrummet
under pannorna, manometern, som visade ångtrycket och ångans
utfrustande utanför maskinhuset, då den gjort sin tjänst i
ångmaskinen. Det var den magasinerade solenergien från tusentals
sommardagar i skogen, som här frigjordes för nya uppgifter.
Från Umeå for jag till Sundsvall och därifrån till Stockholm,
där jag läste matematik för Ivar Bendixson och fysik för Svante
Arrhenius. Hos dr Ekholm vid meteorologiska centralanstalten
lärde jag att spå väder. Han blev professor och chef och efter
honom Hamberg. Professor Hambergs första åtgärd var att
avskeda mig; genast erbjöd mig professor Otto Pettersson plats som
hydrograf vid Bornö station i Bohuslän mot jämnt dubbla det
arvode jag förut erhållit vid meteorologiska centralanstalten.
Nu följde den lyckligaste delen av mitt liv. Den raka 3 mil
långa och 150 meter djupa Gullmarsfjorden vid Lysekil blev mitt
laboratorium och professor Otto Pettersson min idérike lärare
och kamrat. I Gullmarsfjorden studerade jag de av vinden och
issmältningen framkallade havsströmmarna. De rön jag därvid
gjorde blevo utslagsgivande för mina senare atmosfäriska
undersökningar. De lagar jag här fann för vattnets rörelse gällde i själva
verket också för vindarna.
Snart fann jag att havsvattnets rörelse är av helt annat och vida
intressantare slag än färsk vattnets. Vid pålandsvind bildades en
skumrand på vattenytan, parallell med stranden och omkring 50
meter avlägsen från denna. 1 denna vita skumrand samlades allt
vad som flöt i vattenytan, tombuteljer, kvistar, kork och skum, ty
ytvattnet strömmade till den från båda sidor. Men det var inte
nog med att se vattenrörelsen i ytan, jag ville också finna den i
djupet. För detta ändamål blötte jag papper, så att det fick
samma specifika vikt som havsvattnet, och lät det följa med i
vattnets rörelse. Jag fann att vattnet mellan stranden och skumranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
