Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: På deras faders land. Motiv från Malå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På deras faders land
grälet sina klor i sämjan ibland? . . . Åhjo, nog var det väl litet
av varje, då som nu, men vi höllo i’alla fall bättre ihop, och då
gick det lättare.
Strax efter midsommar blev dock Koppsele tyst och öde för
en tid — även om en och annan gamling stannade kvar över
sommaren. Familjerna följde renhjorden, och nomadiserandet
mellan de spridda kåtorna ute i sommarlandet började. Av och
an genom landet drog den betande hjorden, och folket tände
sin eld i än den ena, än den andra kåtan och ibland på bara
marken, vid en lehpa eller under en gran. I Blautisliden tog
sommarlivet slut; det var mot slutet av augusti, vädret blev
svalare, flugplågan dunstade bort, och renarna släpptes fritt, i vildan.
Nu skulle de få rå sig själva och äta sig feta på det goda
höstbetet. Folket stannade till en del i någon av höstkåtorna för att
fiska, och andra återvände till Koppsele.
I slutet av september var det att rycka ut igen. Omkring den
tjugofemte, nästan på dagen, började brunsttiden, och renarna
samlades i skockar kring de kraftigaste sarvarna, tjurarna.
Ren-vaktarna drevo samman skockarna, och så var hjorden åter
samlad. De överflödiga tjurarna slaktades så fort som möjligt,
och köttbodarna fylldes för nästa års behov. Köttet frös, snön
kom, och när föret var tillräckligt, kunde folket lugnt packa sina
ackjor, spänna för härkarna, köroxarna, och draga neråt
vinterlandet. Först i rajden drogs barnackjan, med småttingarna väl
inpälsade, och sist kanade kåtackjan, större och bredare än de
andra samt öppen baktill för de släpande kåtastängerna. Man hade
huset med sig, den flyttbara tältkåtan, och behövde inte tigga
sig in i gårdarna. Koppsele blev så åter tyst och öde — för hela
vintern. Men fram emot våren började härkskällorna åter klinga,
och på det goda skarföret kom rajden igen.
För en fyrtio år sedan gick den sista ackjarajden, och den kom
aldrig riktigt tillbaka. Det var då frara en kåta med, Villaks,
och den stannade nere i kyrkbyn. Endast ett par av ackjorna
hittade hem.
— Är det så längesen?! . . .
— Jag tycker, det var som i förra veckan, när jag kom hit som
piga, sade mor Sjulsson. Hon hade kommit bortifrån Keppejaure
eller Skeppträsk och hette Frank i tillnamn.
— Jo-o, glad och frank var hon också, vitsade Sjulsson.
— Först tjänade jag ett år hos Strömbergs, och tjugofem kro-
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
