Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: På deras faders land. Motiv från Malå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På deras faders land
Tiden var nu inne för höstsamlingen. Den tionde september
bör man börja för att ha renhjorden samlad och färdig att driva
in i rengärdet omkring den tjugonde. Sjulsson själv rände inte
längre i renskogen, men han hade duktiga pojkar, som kunde
ta vid. Det gjorde de också; den äldste hade nyligen till och med
blivit vald till Malå skogslappbys ordningsman. Lasson sveptes
alltså över axeln, och geväret togs ned från spiken — ty
skogsrenen är mer ett villebråd än ett tamdjur. Ryggsäcken rustades
med mat och kaffepanna, och även ett par renskällor stuvades
in. Det första man gör är nämligen att ta fatt ett par renar för
att hänga en skälla om halsen på dem och så släppa dem igen.
Skällklangen verkar lockande, och renarna samlas kring skällans
bärare. När man vid midsommar har renarna samlade, tar man
av så många skällor man kommer åt, för att renarna bättre skola
sprida sig över sommarbeteslandet, men nu sättas de åter på.
Därnäst söker man få fatt på en bra slaktren, som slaktas på
stället. Kommer man inte inom räckhåll för kasttömmen, så
fälles djuret med en kula. Bytet flås och styckas, och den
lycklige jägaren vänder hemåt med så stor köttbörda han orkar med.
Resten hämtas, så snart det går.
Så brukar det gå till, och så gick det till även denna gång.
Det blev kalas. Efter sommarens torrkött och evinnerliga sik var
det en välsignad njutning att få hugga tänderna i det färska,
saftiga renköttet och att dra fram den läckra märgen ur de kluvna
benpiporna för att äta den till levern. Det var som sagt kalas i
stugorna.
Under tiden rände pojkarna över berg och dalar, över myr
och moras milsvitt, ja, mångmilabrett runt om. Ibland kom någon
så pass nära, att vi hörde hans hytande. Hemmafolket kunde då
alltid säga, vem det var, ty var och en har sitt höjdläge på
tonskalan. Man har för övrigt en utsökt fin teknik i den där
lång-dragna, entoniga vallarelåten, som formas med bara munhålan
och läpparna. Den som ger ifrån sig ett vrål, som slår lock för
öronen på de kringstående men kanske inte når över närmaste
skogsås, han blir utskrattad. Det fina är att tuta som göken, så
att det hörs lika väl över tre skogsåsar som på tre stegs håll.
Fjällapparna förundra sig över skogslapparnas låt, de ha
endast sina kommandorop direkt till hundarna och renhjorden.
Men vid skogslapparnas rensamling i de stora, djupa skogarna,
där renskötarna sällan se en skymt av varandra, är detta hy-
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
