Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Wijkström: Tre män i kanot. Sommaräventyr i Stockholms skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strömma kanal, förbi Stavsnäs över till Runmarö och
väntande pensionat och kostymdans. Det var som sagt lördag igen
den gången, och det gällde då liksom de flesta lördagar att
förena det nyttiga med det nöjsamma. Våra inköpta näsor och
mustascher lämnade den kvällen intet övrigt att önska i fråga
om förmågan att roa medmänniskorna på Södersunda dansbana.
Gotte såg faktiskt ut som en turkisk major i reserven.
En annan gång hade vi paddlat mellan Södra Möjan och egentliga
Stora Möjan österut och fortsatt söderöver längs Hemös vackra
västra strand, bevuxen med gran och tall, björk och al, asp och
en, slån och hagtorn i färgrik omväxling och döljande skatter
av jordgubbsland innanför sin bergiga exteriör. Vår mening
var att runda Hemös sydspets och sticka nordost ut genom ett
smalt sund, som inbjudande stod angivet på vårt generalstabsblad.
Därav blev dock intet, ty sundet visade sig vara alldeles
igenvuxet, och Carl-Gustaf, som kunskapat, kunde meddela, att
även bärning var otänkbar, trots vår vanliga optimism i det
fallet. Vi hade därför endast att efter en kort bananpaus —
bananer äro verkligen bra proviant för en kanotist — återvända
söderut och längs Storö trassla oss ut mot havet. Ty det var lugnt
väder och lämpligt att befara de stora vattnen. Under denna
paddling passade jag på att göra en ordentlig grundstötning,
som kom mig att haja till. Ty kanotbottnen är ett känsligt parti
och fordrar öm omtanke. Emellertid var det som väl var en flat
undervattenshäll som jag fastnat på, och det gick bra att klara sig
därifrån med hjälp av den delade paddeln. Reporna voro ofarliga.
På en inbjudande ö alldeles i havskanten drogo vi upp
kanoterna och gjorde en välbehövlig matpaus. Där fanns mycket att
se för den som hade ögonen öppna: drivved och skum nere vid
vattenbrynet, strandastrar, bergsyra, blommande ljung och
rönnbär längre upp i skrevorna. Och så fanns det klara
vattensamlingar högst uppe på klippkrönet, i vilka fackelblomstren
speglade sig. I de skuggrika, svala sänkorna under asp och
ek växte svamparna. Här var det gott att vara och att äta
av torrskaffningen. Så togo vi oss samman, satte oss i
kanoterna igen och satte kurs rakt ned på Sandhamn över det nu
ganska fredliga havet. Vi kände oss som riktigt djärva långfarare.
Det vill säga, Gotte höll sig en aning, blott en aning, närmare
Harö-landet än vi andra. För att slippa simma så långt, som
han uttryckte saken på sitt eget sätt. — Navigeringen in till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
