Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ut i markerna - Gösta Selling: Stadsbon i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UT I MARKERNA
STADSBON I NATUREN
Den nutida stadsbon har ett lätt och bekvämt umgänge med
naturen. Vid alla årstider är den tillgänglig för honom, praktiskt
taget oberoende av väderlek och avstånd. Den är en ständigt
öppen källa till rekreation och nöje. I gamla tider voro
förhållandena av lättförklarliga skäl helt annorlunda. Ännu under
1860-talets vintrar kunde tidningarna berätta, att vargar ströko
omkring i Stockholms omgivningar. Detta var givetvis inte den
enda orsaken till att borgarna inte gärna för sitt nöjes skull
begåvo sig långt utanför stadens hank och stör under vintern, då
»nejden runtomkring staden slumrar övergiven och lyst i nitton
timmars vinternatt». Till och med sommartid voro möjligheterna
att komma ut på landet högst begränsade på grund av de
dåliga kommunikationerna, något som dock i viss mån kompenserades
av att man då mer än nu hade naturen tätt inpå knutarna.
I många fall kunde man här i Sverige knappast tala om motsättningen
stad—land. Vår förste statistiker, Carl af Forsell, fastslår
sålunda 1833 kategoriskt, att många av våra städer fortfarande
inte voro annat än jordbruksidkande byar. Detta omdöme gällde
självfallet inte våra största städer. Både Stockholm, Göteborg och
Malmö voro vid denna tidpunkt så pass tättbyggda, att de
åtminstone inte i sina centralare delar verkade lantliga.
Naturligtvis var det näringsbekymmer, som från början drevo
stadsborna ut i naturen under vissa delar av året. Nästan alla
städer, som haft en tätare bebyggelse i centrum, ha i äldre tid
haft vissa områden i de närmaste omgivningarna reserverade till
betesmarker och trädgårdstomter för borgarnas räkning — det
var helt enkelt nödvändigt, att stadsborna hade möjligheter att
delvis själva fournera sina visthus och skafferier. I Stockholm
fanns det redan under medeltiden »kålgårdar» ute på malmarna,
och stora områden reserverades länge till betesmarker, vilka ej
fingo bebyggas. På samma sätt hade Göteborg sina länderier,
fria ängsmarker, som staden ärvt av Nya Lödöse. Från början
voro de betesmarker, men med tiden upptogos de alltmera av
förmögna borgares lantgårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
