Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ut i markerna - Arne Freese: STF:s raststugor kring Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ut i markerna
rade, varför jag bestämde mig för att arbeta efter det senare
alternativet. Visserligen gick det långsammare men i gengäld behövde jag ej
gå miste om något.
I en och en halv månads tid låg jag ute i Södertörn, varje dag
till-ryggaläggande ett flertal vandringsmil. Det var en härlig tid även om
höstrusket ibland sökte sätta ned humöret. Jag hade bil till
förfogande med vilken jag varje morgon, ofta redan vid sextiden, for ut
från staden till det markområde jag bestämt som arbetsfält för dagen.
Bilen placerade jag på någon lämplig plats där den ofta kunde få stå
tills det var nermörkt och sent på kvällen. Jag kände mig som en
riktig luffare, som vandrade från dörr till dörr. Ibland besökte jag
storgodsägare, ibland satt jag i köket hos någon småbrukare eller torpare.
Miljö och umgänge växlade ständigt. Jag måste tala om vem jag var,
ofta också vad turistföreningen var för något, tala om idén med
raststugor och skissera upp hela orsakssammanhanget storstadsbo —
friluftsliv och så ärligt framlägga vilka besvärligheter
raststugeverksamheten skulle medföra mot en ringa slant i ersättning. Diskussionen
kunde ofta draga ut i timmar. Det gällde att bemöta grava
anklagelser mot stadsbornas framfart i skog och mark. Jag fick taga del av
familjers angelägenheter, diskutera skogsbruk och jordbruk, ägotvister
och ombyggnadsplaner. De flesta jag träffade voro vänliga och
förstående, men många gånger blev det korta frågor och korta svar. Det
gällde att bedöma människorna lika väl som de utrymmen de kunde
ställa till förfogande. En blick, två ord kunde ibland vara nog, men
det hände också att upprepade besök med långa och ingående
samtal fingo göras innan det var klart att en raststuga ej kunde komma
ifråga.
Ibland rann orden lätt, ibland var det alldeles omöjligt att tala.
Vissa dagar hittade jag riktiga »guldklimpar» som jag kunde pricka in
med en röd nål på min uppfodrade generalstabskarta där hemma och
notera i registret som lämplig stuga. Sådant var roligt. Men ofta
kunde hela dagar bli misslyckade. Inga fynd — bara vita nålar på
kartan. Men dag gick efter dag. Nålarna blevo fler och fler och till
sist hade jag över 400 nålar, röda och blå, betecknande stugor
lämpliga för övernattning, respektive för dagbesök, och vita, som betydde
olämpliga stugor.
Där fanns bland alla nålarna 40 stycken som voro röda och sedan
jag av dessa valt ut 25 fick jag turistföreningens uppdrag att träffa
avtal med de på detta sätt uttagna om anordnande av raststugor.
Jag gav mig ut igen försedd med promemoria och avtalshandlingar
och efter en veckas arbete hade jag namnunderskrifter på avtal med
19 raststugehållare. Det var ju inte så illa. Av dessa voro 4 enbart
avsedda för dagbesök medan de övriga 15 skulle förses med sängar
och sportstugetillbehör.
Den 14 och 15 december kördes inventarier till
övernattningsstugorna : två stora lastbilar fulla med sängar, madrass- och kuddvar,
filtar, speglar, handfat, slaskhinkar, kastruller, stekpannor och
kaffepannor, knivar, gafflar, skedar, tallrikar och fat, skopor, kvastar,
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
