Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ut i markerna - Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandringsliv kring Göteborg
Men det var ej deras fel, som togo initiativet, att den goda tanken
ej vann den förståelse som den var värd. Tiden var ej mogen för ett
verkligt, ett allmänt, den stora massan omfattande vandringsliv. Det
var alltjämt blott de, som hade den verkligt okuvliga vandringslusten
i blodet, som gåvo sig ut, och de voro varken tillräckligt många eller
tillräckligt vackert klädda för att man egentligen skulle lägga märke
till dem. De försvunno i markerna.
Detta var det mera lokalt betonade vandringslivet.
Men det förekom långvandringar också och därvidlag kanske man
skulle kunna tala om ett visst vandringsliv även om det icke var
direkt organiserat. Det hade nämligen redan mot slutet av förra seklet
börjat bli rent av modärnt, kanske mest bland lärare och lärarinnor,
att fotvandra om somrarna. Men det skulle ske utomlands. Helst
skulle man till Norge, och det gällde naturligtvis i första hand
göteborgarna. Dessa vandrare började man också lägga märke till, ty de
hade gärna en tyrolerhatt på huvudet och en glödritad alpstav i handen.
(Det där logo vi nutida vandrare åt ett slag, men allt går igen. Nu ha
vi tyrolerhatten här på nytt!)
Det var emellertid några unga akademiker som kommit underfund
med att det gick för sig att vandra även i Sverige. Det var de som
stiftade STF för några och femtio år sedan. I det upprop som föregick
stiftandet lästes bl. a. att det borde »blifva mera öfverflödigt för oss
svenskar att göra våra sommarrekreationsresor till utlandet eller till
Norge, hvilket senare för hvarje år synes blifva allt mera vanligt, att
döma af antalet svenska medlemmar i den norska turistföreningen».
Den nya föreningen gjorde också allt för att lära svenskarna att
vandra hemma. Och ett gott handtag lämnade norrmännen själva med
unionsbrottet. Grannfolken sågo lite snett på varandra några år framåt
och svenskarna började söka vandringsterräng i sitt eget land och fann
att det gick mycket bra, icke minst i de av STF öppnade fjällområdena.
Göteborgsposten kunde också i oktober 1913 skriva: »Våra vandringar
bestodo till en början egentligen i strödda sommarvandringar,
fjällvandringar, skolungdomens resor och vandringar. Vi försummade
härunder ofta vårt eget land. Kom så Svenska turistföreningen med sitt
storartade arbete på turist- och vandringslifvcts höjande i vårt land.
Ofarbara vägar gjordes tillgängliga, fjällen fingo sina turisthyddor
och fjällat satserna sina broar. Men hembygdsvandringarna
försummades. Man kände ytterst litet af sin hemtrakts säregenheter i natur.
Det saknades kanske icke intresse, men däremot den ledande själen».
Men även här blev det ordning. Den ledande själen kom. Det blev
skriftställaren Gustaf Stjernström, den energiske sekreteraren i det i
början av år 1913 i Stockholm bildade »Svenska sällskapet för
friluftsliv och kroppsvård», sedermera »Förbundet för fysisk fostran». På hans
tillskyndan tillsattes ett »vandringsutskott» och av detta blev
Stockholms vandrarförening.
På hösten var doktor Stjernström i Göteborg och efter lockande
artiklar och upprop i tidningarna samlades söndagen den 12 oktober
1913 närmare 200 personer till en första gemensam vandring och på-
21. STF 38.
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
