Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunhild Tegen: På minnesvägar i Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guiihild Tegen
näring och bärgning ur denna floddal, som är olik Indalen i
allt utom skönhet! Nu när jag återser dessa trakter står jag lika
tvekande som i min barndom — var är det vackrast?
Från Indal härstammar min mors släkt, därifrån tog den
tidigl namnet Dahlén. Skällsta gård, där morfar och hans bror
växle upp under mor Ingas stränga tuktan, står lika präktig,
fast nu i Vivstavarvs ägo. Den köptes inte för gårdens men för
skogens skull — det var en tid många bondhemmans öde. De
flesta sålde endast skogen men behöll gården och jordbruket.
Morfars bror, som övertagit hemmanet efter mor Ingas död,
sålde alltsammans till Vivstavarv på villkor att han själv skulle
få sitta som skogsinspektor till döddagar. Från hans kontor till
vänster om den stora farstun sköttes skogsalfärerna i detta
distrikt. Gubben Per Olof var ett original, och hans hushållerska,
Stina Blank, var det också. Det går många sägner i socknen om
Per Olof Dahlén, prästhatare och sträng goodtemplare. Att han
trots stark dragning till det motsatta könet förblev ogift,
berodde på att hans mäktiga moder inte gillade den flicka han
utvalt. Då slog han näven i spishällen och svor en dyr och ful
ed att inte gifta sig så länge gumman mor var ovan jord. Men
denna kärngumma, som blev änka vid trettio år, levde till
nittio, och då hade Per Olof lekt hornen av sig, säger krönikan.
Nu ligger han på Indals kyrkogård under en präktig sten
tillsammans med sin broder Erik och dennes maka Maria, min
mormor, en gång kommen från Ljustorps socken på andra
sidan storskogen. Deras tio barn reste vården till fädrens minne,
som det står att läsa.
När jag en sommardag kom till turistföreningens vandrarhem
i Bjällsta, grannby till Skällsta, möttes jag av en glad ung
människa, som presenterade sig som Lill-Anna Isakson. Hon bjöd
oss in och delade ut platser, men jag skulle inte sova bland de
andra, jag skulle nödvändigt ligga i den gamla gustavianska
furusängen i hennes egen privata skrubb. Varför? Jo, förklarade
hon, när min farfar kom hit till Indal utan ett öre på fickan, då
tog fru Tegens morfars bror upp honom på gården som smed och
så blev vi bofasta här i socknen. Och nån rättvisa skall det väl vara!
Nog måste jag väl bjuda fru Tegen på min bästa säng! Varsågod!
Där ser man hur fädernas välgärningar går igen på barnen —
åtminstone intill tredje led!
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
