Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunhild Tegen: På minnesvägar i Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På minnesvägar i Medelpad
Är det inte lämpligt, säger Lill-Anna, att jag har ett
vandrarhem? Jag som hade en farfar, som kom vandrande på vägen!
Jag instämmer — av många skäl. Munter, duktig, anspråkslös
och människokär. Rikligt med smör på tunnbrödet och rikligt
med gröt ur kastrullen. Som det skall vara! En riktig
vandrarhemsvärdinna !
I Indal träffar jag släktingar —■ bland annat i Kvarndalen,
nära Indals vattensåg. Här får vi veta mångahanda intressanta
saker. Att skvaltkvarnen uppe i bäcken ännu är i gott skick, att
Hallstabodarna vid Bjässjön ännu är i bruk. Annars är fäbodarna
i allmänhet på avskrivning i Medelpad. Det är mejeriernas fel
— eller förtjänst.
Vi förirrar oss snart in i bygdehistoriernas vildsnår — där
blommar värdelöst och värdefullt tätt intill varandra. Det är
inte länge sedan »utpågången» förekom i dessa trakter, i
Medelpad, Jämtland och troligen även i andra delar av Norrland.
Mest förlades den till fäbodarna, där de unga hade största
utsikterna att få vara i fred. Det var forna tiders inledning till
äktenskap. Pojkarna gick på lördagskvällarna och hälsade på
flickorna, och det skedde inte alldeles utan ceremonier.
Folkskollärare Einar Granberg har samlat vissa ramsor och rim som
användes vid sådana tillfällen. Ett par exempel:
»Ja står på tjälan
å frys om hälan
hä opp döra så får vi komma in!»
Det berättas gärna litet maliciösa historier i Indal och Liden
om pojkarnas »obekomsamhet», när de väl fått komma in. En
yngling satte sig på sängkanten och sade : »Hä regner ute!» Sedan
blev det tyst, flickan teg och han teg. Efter några timmar sa han
på nytt: »Hä regner än!» När flickan inte svarade ansåg han
sig avvisad och avlägsnade sig.
Utpågången bekämpades av prästerskapet, men den tog inte
slut som folksed förrän frikyrkorörelsen grep omkring sig.
I samband med dessa friarseder kan man nämna den rivalitet
som rådde mellan ynglingar från olika socknar. De hade
allehanda smädenamn på varandra för att nedsätta motparten hos
sina flickor. »Alnömyggan», »Indalsharan», »Tunbullan»,
»Att-marspannkakan» o. s. v. är uttryck som man än idag kan få
höra. Någon påminde mig vid besök i Hässjö om en sång som
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
