Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunhild Tegen: På minnesvägar i Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guiihild Tegen
för att som Indalsälven ila fram i en smal fåra på bottnen av en
djup dalgång. Ljungadalens största sjöar är, från kusten räknat,
Marmen, Stödesjön, Borgsjön, Holmsjön och Havern, var och
en centrum i en jordbruksbygd. Skönhetspriset måste kanske
ges åt trakten kring Stödesjön. Man kan redan från
järnvägen se de mäktiga bergens lugna bågar bortom sjöns vida yta.
Det går landsvägar på båda sidor om sjön, och jag har hört
folk ivrigt diskutera om vilken av vägarna som är »grannare».
Jag anser att den norra vägen bjuder på mera storslagen utsikt,
men den bilist som har tid bör helst fara runt sjön för att få se
den ur alla synpunkter. Detta gäller även den mindre, men vackra
sjön Marmen, som förenar — eller skiljer — socknarna Attmar
och Tuna.
Omkring dessa sjöar ser man öppen åkerjord och yppiga
betesmarker, men bärgning och välstånd får man också från annat
håll. Ute på sjöarna ser man gyllene timmerflak samlas inom
bommar för att vid bud från sorteringen nere vid Kvitsle släppas
ut i älven i önskade tusental. Detta timmer kommer delvis från
de stora välskötta skogarna, som vi beundra på vår färd genom
Haverö och Borgsjö, och för övrigt också från hela landskapet, där
ingen socken saknar skog, det skulle i så fall vara Skön, som
istället har de största fabrikerna för skogens bearbetning! Utmed
älvarna har flottningspersonal intensivt arbete hela sommaren —
omkring 20 miljoner timmer flyter varje år mothavet på Medelpads
vattendrag. Förr i världen buntades timret ihop till flottar redan på
älvarna — det var ett privat nöje för oss barn att få följa en sådan
flotte utför älven och höra flottkarlarnas historier, sjunga och
koka kaffe natten lång. Ja, man gjorde upp eld mitt på flotten —
det var ju nära till eldsläckningsvattnet! Numera finner man det
billigare att låta stockarna sköta sig själva i det längsta — men
på hösten går en sträng rensning fram utefter stränderna för att
uppspåra landade och förolyckade timmerexemplar. Varje bolag
har sitt märke stämplat på stocken, och nere vid Ljungans
mynning försiggår den stora sorteringen vid Kvitsle, där lamporna
lyser över vattnet i den halvljusa sommarnatten. Där skils
svartvikstimret från östrandstimret och buntas ihop till flottar, som
sedan bogseras ut till sin bestämmelseort utefter Alnösundet,
där de går sin absoluta förvandling till mötes.
Ljungadalens yttersta socken mot havet, Njurunda, har för
mig en särskild betydelse — min fars släkt kommer härifrån.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
