Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahnlund
laxfisken förbyggda Matforsen reste ett svårt hinder. Det var
här som den första »älvrensningen» grep in åren 1724—26,
ett arbete som kostade »odrägelig möda» men icke bar varaktig
frukt. Företaget är likväl minnesvärt. Syftet med det hela var
all frigöra timret från Stöde, Torp och Borgsjö, och planen hade
sitt upphov hos Sundsvallsortens ledande man vid denna tid,
den märklige storföretagaren Jakob Polack, vilken ålagit sig en
efler den tidens mått nästan fantastisk bjälkleverans till svenska
staten. Med uppbjudande av hela sin kraft och utnyttjande av
distriktets alla åtkomliga virkestillgångar lyckades Polack
fullgöra kontraktet — en vida omtalad bedrift. Men Ljungan sköt
ånyo för lång lid en bom för företagarandan; först efter nära
hundra år kom en ny och grundligare rensning av Matforsen
till stånd.
Den fortsatta utvecklingen under 1700-talet framträder också
tydligast i den norra älvdalen. Redan några år efter det stora
nordiska krigets slut arrenderade sundsvallsborna en särskild
lastageplats i Berge med edsvurna brädvräkare; i sammanhanget
bör tilläggas, att brädflottning ned till kusten ganska länge och
allmänt var i bruk. Ungefär vid århundradets mitt nåddes
Medelpad av de nya tekniska framstegen inom sågverksdriften,
den fmbladiga klingan och inrättandet av flera sågramar med
flera blad. Ett fåtal anläggningar av denna produktionskraftigare
modell, som först gav möjlighet till industriell drift, kommo
nu efter hand Lill stånd i Medelpad, framför allt längs
Indalsälven, med viss av kronan medgiven avverkningsrätt som
allmän regel. Ett enda av dessa finbfadiga verk, den nyss
inrättade, vederbörligen privilegierade Sillresågen, redovisade 1760
en större tillverkning än samtliga grovbladiga sågkvarnar i hela
landskapet, och de voro dock nu till antalet över femtio.
Ljungan och dess omnejd vimlade av den sortens gammaldags
vattensågar, men transportfrågan var bekymmersam, och i
stor utsträckning fick man lita tiil hästforor över land.
Om också Indalsälven var tjänstvilligare under sitt lopp genom
Medelpad, hade naturen högre upp i älven sörjt för en
spärranordning, som tycktes gäcka alla förhoppningar om att teda
in jämtlandsvirket i världskonjunkturernas växlande strömdrag.
Denna spärr var Eds- eller Gedungsforsen, redan tidigare
berörd och numera ryktbar som »Döda fallet». Det är ingen
tillfällighet, att flera av de ledande trävarumännen i Sundsvall,
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
