Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils August Flodén: Bondevinter. En rapsodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ondevinter
Redan själva snön, vintertecknet framför andra, ger bonden
arbete, och gav honom det fordom ännu mer än nu. Efter varje
snöfall gällde det att skotta upp vägar mellan alla de olika husen
och att skatfa ett ordentligt svängrum på gårdsplanen. Efter en
natt av vinande snöyra kunde det te sig rätt kusligt för dottern i
gården eller utpigan att plöja sig fram i morgonmörkret genom
drivorna till fähusen för de tidiga morgonsysslorna där. Det var
alltid lite lättare för karlarna att komma till stallet och hästarna.
Men så småningom var gården uppskottad och likaså de olika
vägarna med jämna och prydliga skoveltag. Och allting lyste vitt
och rent så länge detta nu varade.
Men man hade ju inte bara snön på sin gård att tänka på. Man
tillhörde ju också ett ploglag, som hade till uppgift att hålla sitt
skifte av landsvägen farbart. Detta kunde ligga någon
fjärdings-väg från gården och vara någon fjärdingsväg långt. Plogturen
gick i ordning mellan gårdarna i laget, och ordningen säkrades
genom plogklubban. Denna var en pjäs av trä, som ofta hade den
triangulära formen av en snöplog, på vilken namnen på bönderna
i laget — antingen hela eller bara genom initialer — voro
inbrända. Den som fullgjort sin plogtur översände utan dröjsmål
klubban till nästa man. Under snörika vintrar kunde
plogklubban gå laget runt flera gånger om. Av minst två man och två
hästar måste besättningen bestå, när den gav sig ut på morgonen
för att fullgöra sin plogtur. Storplogen stod upprest vid
plogskiftets närmast gården liggande ände. Vid mindre snöfall var
arbetet måttligt ansträngande för hästar och karlar, men ofta
var snön djup och drivorna hårda. Då kunde arbetet också vara
hårt nog. Efter svårare yrväder, då man på vissa sträckor icke
tog sig fram med hästarna och plogen, måste hela laget ut och
skotta upp vägbredden. Sedan landsvägen sålunda gjorts farbar
som det lagligen krävdes, återstod alt med den lilla hemplogen köra
upp de olika mindre vägar, som för byns eller gårdens räkning
också måste hållas öppna. Men i många fall nöjde man sig med att
så småningom köra ner snön och sådana vägar voro juhjälpligt
farbara, så länge inte vårsolen lösle upp den hoptrampade snön.
Det är inte tal om annat än att de snörika vintrar, som ibland
inträffade, medförde massor av besvär och arbete utöver vad
som ändå var fuflt tillräckfigt. »Truligt» är ett ord, som för
medelpadingen just ger det exakta uttrycket härför, och
trul-vintrar har det nog funnits många.
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>