Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: Dagar i Österlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagar i Österlen
en gång skattades högre än guld och var en så eftertraktad
bytesvara bland de antika folken. Nu hittas icke mycket bärnsten
på platsen, men hos fiskodlaren Hans Andersson i Haväng kan
man beskåda en framstående samling, hopbragt av honom och
hans far under loppet av ett sekel. Dessa guldbruna stycken
skimra ännu som påminnelser om ett klassiskt förflutet, även
om vi icke vilja gå så långt som Ravlunda-prästen Floræus.
som år 1743 i rubeckiansk anda försäkrade, alt myten om Faéton
ovillkorligen måste lokaliseras till hans socken, där solynglingens
klagande systrar alltså fingo sina tårar förvandlade till rav.
Från backen vid Ravlunda föra två vägar ner till Haväng
eller Havängen som folket här oftast säger. Den ena vägen går
genom Skepparps by, där fälten äro så rikt strödda med
bauta-stenar och skeppsättningar, att man häpnar. På den andra
vägen mötes blicken snart av de höga brinkar, mellan vilka ån
beskriver sin lugna båge förbi den s. k. Strandridargården för
att sedan i en tunnel av alar flyta ut i havet. Backsvalorna pila
ut och in bland kullarna, och ännu så sent som i augusti kan
man i gräset hitta en och annan vitstjärnig sandnejlika, som
fyller handen med intensiv vällukt. De glesnade bokarna böja
sina kronor i havsvinden, bundna vid åsen med ormlikt
slingrande rötter. Där står också den med fulländad beräkning
placerade dösen, synlig både från land- och sjösidan. På stranden
blommar martorn i stålgrå prakt — ty på denna ort där allt är
sällsynt och utsökt måste givetvis också denna sällsynta och utsökta
tistelart ha sin växtlokal. En gång, när jag kom hit, låg ett
drunknat rådjurskid ilandflutet bland stenarna. Endast
detskinn-. torra skelettet återstod, och tre menlösa kalvar nosade nyfiket
på denna relikt av en okänd naturtragedi. Det säges, att djuren
icke veta om att de skola dö, men den svarta kalven fick ett
ängsligt uttryck i sina blanka ögon och sökte skydd hos oss
människor, som med säkerhet visste att livet har sitt mått och
att även den mest strålande soldag vid Haväng är förgänglig.
Det är liksom självklart, att varje intryck avtecknar sig tydligare
och renare på en sådan plats, där allt återföres till den stora
enkelheten. Vågorna brusa in över åmynningens sandbankar
och tyckas fullständigt negligera det lilla svagt porlande utflödet.
Och så försvinner denna å, som har lyckan att med sitt
slingrande lopp vattna ett av Skånes skönaste landskap — ett av
dem som ännu tyckas gömma en tillflykt för forntidens själ.
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
