Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emmerich Rossipal: Högfjällsturer i Sverige 1937 och 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högfjällsturer i Sverige 1937 och 1938
sluttande topp-platån: första gången den 25 augusti 1937 av samtliga
kursdeltagare under E. Rossipals ledning och av Nils Wickberg på
väg till Kaskasapaktekammen, andra gången den 23 augusti 1938
under mycket ogynnsamt väder av den danske kursdeltagaren Egon
Struck med Gunnar Santesson som ledare. Kursens fyra damer hade
hållit sig mycket tappert i snö, hagel och storm men vände halvvägs.
Tuolpagorni, denna ståtliga utpost mot söder i Kebnekaisemassivet,
bjuder på olika uppstigningsmöjligheter, som ur klättringssynpunkt
äro synnerligen intressanta, och har därför varit flitigare besökt än
förr. Den 8 augusti 1937 klättrade Sven Ditzinger österifrån upp till
»Kratern» och följde dess sydöstra kam till sista stupet under toppen,
tvärade sedan över kittelns botten till den nordöstra kammen och
följde den — troligen första gången — till toppen. Dagen efter bestegs
denna nordöstkam av kursen och på dagen ett år senare av 1938
års kurs. Lätt klättring med medelsvåra passager, mycket lämplig
och inspirerande för nybörjare under ledning.
Den 10 juli 1938 klättrade Gösta Lundquist upp till sista kamstupet
i kraterns södra kambegränsning och besteg sedan för första gången
detta tämligen branta kamparti under utsatt klättring till toppen.
Bestigningen är enligt Lundquist svårare än över NÖ Kaskasakammen,
men lättare än vad ögonbesiktning nedifrån ger vid handen.
»Silhuettleden» från Singivagges östra mynning till Tuolpagornis
topp upptäcktes den 27 augusti 1938 av G. Santesson och E. Rossipal.
Upptäckt är just rätta ordet, ty ingen av oss anade att vi inom så nära
räckhåll från turiststationen skulle finna en verkligt lång, mycket
trevlig klätterled av hög alpin-teknisk svårighetsgrad. Leden följer i
huvudsak den rundade övergången mellan Tuolpagornis syd- och
syd-ostfasad, d. v. s. profilen såsom man ser den på väg upp österifrån och
från turiststationen. Denna silhuett mot västanhimmeln är alltså
ingen kam som man nog mest tänker sig den utan snarare en vägg.
Öster om kraternäsan når leden den södra kraterkammen; därefter
sammanfaller den med Lundquists ovannämnda led. Bestigningen,
fullt i stil med en hel del långa klätterleder i Alperna, bjöd på praktiskt
taget oavbruten, utsatt och ofta svår klättring (enligt hittills gängse
beteckningar: ytterst svår och därutöver) under 7—8 timmar,
inberäknade småraster och en längre 45 minuters rast. Den absoluta
stigningen från insteget till toppen är c:a 850 m.
Bestigningen utfördes utan hast och överilning, men efter ytterst
noggrann förberedelse och beräknande överläggning. Packningen
nedbringades till det yttersta: ingen ryggsäck, ett par smörgåsar,
sockerbitar, russin och choklad i fickan, litet kallt té i en provisorisk plunta.
I den tekniska utrustningen fattades däremot inget. Klätterskor
användes i stället för beslagna pjäxor, dessutom en 25 m klätterlina
(30 m hade varit bättre), ett reservrep (behövde ej anlitas), hammare
och ringbultar. Av dessa användes tre vid de svåraste passagerna, då
klippans struktur icke kunde ge nog tillförlitliga
förankringsmöjligheter för säkringslinan. Leden markerades för reträtt i dimma med
röda lappar och 8 rösen.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
