Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Ysander: Gotland i våra hjärtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i mycket ännu på sina beskrivare och på sådana vetenskapare,
som älska jungfrulig mark under biblioteks- och arkivdamm.
Man borde kanske inte ha bott på Gotland för att riktigt kunna
beskriva, vad som tidigast och mest präglar sig in i en besökares
själ. Kanske lyckas guiden vara så underhållande att besökaren
inte märker, hur kargt och förbränt det närmaste landskapet
runt Visby är. Går färden utmed stranden till Snäckgärdets
branta klippfall, får man snarast ett intryck av frodig växt mellan
murgrönsfamnade furor. Vid en färd ut över ön upphör man
icke att förundras över den rikedom i skiftningar som landskapet
bjuder på sin begränsade yta. Bred och bördig och vilsamt trygg
öppnar sig betodlarbygden tvärs över ön. Söderut ler den
vänligt med lövträdsdungar. Norr om Lärbro däremot torde endast
en idog och sakkunnig smålänning känna sig hemmastadd,
medan till äventyrs en skåning eller östgöte förfärad ser åkrar som
likna stenhedar och undrar om månlandskap lämpa sig för plog.
Den förståndige sparar sitt omdöme tills han ledsagats in i ett
gotländskt änge. Låt det vara Hammars eller Mangsarve. När
medeltidens fromma skulle teckna det nya Jerusalem eller
paradisets nejd, måste de taga till det vackraste som fanns av liknelse
och bild på jorden. Porten till Guds nya stad blev snarlik en
gotlandskyrkas stiglucka och paradiset var som ett fotografi av
den mjuka saftgröna mattan, hasselsnår, allvarsamma stammar
och milda skuggor i ett gotlandsänge. — Den som har tursamma
förbindelser och slipper in i Kungsladugårds park eller får dess
nuvarande herre till älskvärd ciceron i gotlandsfloran, förgäter
aldrig de hemligheter och under han får skåda.
Och Fårön — den kan endast upplevas. Man får ha större
bortskämdhet, än de flesta svenskar ha råd att skaffa sig, för
att icke bli förundrad och imponerad där. Södersidans
villervallaskog, än i dag oskiftad, kämpar på Ullahau och Nårsta Aurar
mot sanddynernas kvävande famntag. Lauters och
Långhammar i norr möta med raukar, trolskare än en Bauertavla, och
en klapperstenshed, som ger vandraren en smak av hedendom i
munnen.
En skarpögd iakttagare har sagt, att vi svenskar älska vårt
land, icke varandra eller vårt folk. Det där sista låter fult som en
beskyllning. Låt oss ta fasta på det första. En gotlänning bejakar
det på ett sätt, som han icke reflekterar över. När en gutnisk
odalman i landsarkiv och pastorsexpeditioner söker sitt stamträd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
