Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lojsta-klintarna äro nämnvärt mer än någon meter djupa. Men fornsjöar,
som växt igen till myrar, är det så gott om, att ungefär en
elftedel av Gotlands jord är myrmark. Dessa myrar voro för
gotlänningen vad sjöarna äro för fastlandets folk. De gladde hans
natursinne, och de spelade en ingalunda oviktig roll i hans
hushållning. Och de voro Gotlands vattenreservoarer, också det en
betydelsefull sak i ett land, där alla torrare marker varje sommar
stå brunbrända, och där träden kunna lövas av redan på
högsommaren, när det blir riktigt hett och regnfattigt.
Men så — i början av 1800-talet — började man tala om
»vattensjuka marker». »Engelsmannen Stephens» kallades in för att
råda bot på den landsskada, myrarna nu betraktades som. Han
lovade guld och feta grödor, bara de torrlades; och efter Stephens
linjer ha ett århundrades lantbruksingenjörer frejdigt marscherat
vidare. Myr efter myr försvann. Åtskilliga av dessa
torrläggningsföretag voro välbefogade. De ha givit jord, som står sig i torkan
och tack vare vilken Gotlands kreatursavel ansenligt ökats. Men
alltför många — och i synnerhet de större — blevo allvarliga
ekonomiska missräkningar. Den sista riktiga stormyren, tillika
den landskapligt grannaste — Mästermyr mellan Hemse och
Sproge, Silte och Levede — dikades under de första åren av detta
århundrade. Försöket att göra Mästermyr till åker kostade fyra
gånger mer än beräknat, och endast ungefär en tredjedel av dess
3 500 hektar blev någotsånär skaplig odlingsjord.
Nu finns det egentligen bara två myrar kvar på Storlandet, där
den forna härligheten kan ses och studeras i någorlunda typisk
gestaltning: Träskmyr i Lärbro och Muskmyr i Sundre. Men i
dem står agen i manshöga djungler, och vadare och simfåglar —
delvis mycket sällsynta arter — häcka i oräkneliga mängder. Att
förgripa sig på dessa bägge myrar vore ett helgerån. Ty de äro de
enda kvarlevor vår tid äger av en naturtyp, som en gång var
kännetecknande för södra Nordeuropas kalkrikare trakter, men
som sedan århundraden varit förintad utanför Gotland.
Men det skulle ju finnas naturfrändskap mellan Gotland och
Medelhavsländerna. Så litet har det emellertid kommit till synes
av den i dessa konturskisser av marken och dess former, att
det inte varit värt att tala om. Må vara, att kalken kan ge
landskapstavlan en grundton av vitgrått, och att stenens sätt att vittra
ofta skapar en relief i karstländernas mönster. Men sådant är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
