- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1940. Gotland /
53

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



blå blombollar. Och högsommaren trollar i mängder fram
stäppens grenlilja, kalkkrasse, stenmalört och gulborste bland den
halvnakna kalkhedens jordtistlar, tulkört och stripiga gräs.

Allra vältaligast blir dock den växtlighet, som lever under
människans hägn. Gotlänningen kan med stolthet peka på
valnötsjättarna i Visby parker och trädgårdar eller som uråldriga
vårdträd vid många lanthus, på sina akaciors lummighet och
blomprakt, på alléerna av mullbärsträd, på söderväggarnas
bolstrar av murgröna och klematis. Ingen kan — åtminstone om
somrarna — säga honom emot, när han kallar sin ö ett paradis.
Men fastän ett Söderns skimmer ligger över Gutaöns hela natur,
är det dock nordisk barrskog och nordiska björklundar, som
bestämma dess grundton.

Och gotlänningen själv! Är han inte i sällspord grad ett med
sitt land? Det är äkta nordiskt kärnvirke i honom, men ändå
någonting därtill, som är fastlänningen främmande. God svensk
är han nu, liksom han fordom var dansk. Men varken danskhet
eller svenskhet ha hindrat honom från att först och sist vara en
»gutason». Så älskar han att kalla sig själv; och främlingen
måste acceptera ordet som ett berättigat hedersnamn. Det blir
så, inte bara genom den äkta gotlänningens nästan barnsliga
kärlek till »fosterön», utan — än mer — därför att han även
känner den utan och innan och vårdar dess värden, ej endast
de »matnyttiga».

Jag minns så väl när jag första gången såg den vita
stenbyggningen med högan gavel där borta på Sudret, som skulle bli mitt
sommarhem under mina tidigaste år som fältgeolog. »Är detta
en bondgård?» var min häpna fråga till min ledsagare. En
herrgård, och en pampig sådan, tyckte sjuttonåringen från
Mälarslätten den såg ut som. Och när jag väl lärt känna folket därinne,
fann jag, att jag haft rätt. Bondeliv levde de, bondekläder buro
de, ett bondemål talade de, som det i början ville till att förstå.
Men herremän voro de till hjärta och själ. Och två hästar skulle
det vara för trillan, så snart den visade sig på allmän väg.

Visst trodde de på »de små under jorden» och togo humör på
skärpen, när grönspolingen från fastlandet dristade sig betvivla
att de sett gravröset där ute i ängen upplyftat på guldfötter och
med eld inunder. Visst gällde det — som i alla mansåldrar förut
— att få det nya agtaket färdigt innan sol gick ned. Annars blev

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:46 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1940/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free