Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mårten Stenberger: Människan i Gotlands forntid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp på land, och allteftersom landet steg togos de nyvunna
markerna i besittning av människorna, vilka som förr
huvudsakligen voro strandbor, fiskare och fångstmän.
Någon nämnvärd förbindelse med fastlandsstränderna i väster
eller söder hade man inte. Havet mellan det egna landet och
grannarnas var det svårt att bli riktigt förtrogen med. Nog fick
öfolket i sin hand ett eller annat prov på de präktiga yxor av
flinta, som man tillverkade och även i stor utsträckning handlade
med i södern, slanka, släta yxblad, vilka det var en fröjd att
hantera och som voro oändligt överlägsna det bästa, man kunde
åstadkomma hemmavid. Men de stora handelsvägarna förde än
så länge åt andra håll än tvärs över Östersjön och det var blott
en mindre del av öns invånare, som kunde bli ägare av dessa
utomordentliga ting.
Men en ny tid skulle komma. Redan århundraden
dessförinnan hade en genomgripande nyordning av tillvaron ägt rum
bland människorna i de av naturen rikt välsignade
fastlandstrakterna i sydväst. Där var nu folket bundet vid jorden som
boskapsskötare och sädesodlare, bildande beständiga samhällen
med gemensamma skyldigheter och gemensamma rättigheter,
och dessa unga bondesamfund läto över sina döda resa stora
stenkammare, vilka i alla tider skulle stå som minnesmärken
över släkternas makt och härlighet. Seden att bygga sådana hus
av sten över de döda vann likväl aldrig insteg bland öfolket.
Vid en tidpunkt ungefär 4 000 år äldre än vår egen började
främmande folkskaror sippra in i det nordiska området. I
människornas värld härskade allmän oro, i flera av de länder, som
kransade ön, befunno sig andra folk och andra stammar i
rörelse. Det främmande folket kom från långt avlägsna
inlandstrakter i söder, trängde med stor snabbhet in i områden, som
lågo i dess väg — de hade hästen till hjälp — och med den
starkares rätt gjorde de stammarnas av ålder hävdade domäner
till sina. Till skillnad från det jordbrukande folket på fastlandet
sänkte ryttarfolket sina döda i anspråkslösa gropar i marken
tillsammans med något föremål, som varit den avlidne kärt och
som de hävdvunna bruken fordrade. Krigaren plägade i regel
få med sig sin stridsyxa i graven, det ädlaste vapen, tiden ägde.
Även om ryttarfolket eller stridsyxfolket, som det blivit kallat
av nutidens forskning, aldrig nådde Gotland — med båtar och
vida vatten var det föga förtroget — så förmedlade det likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
