Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mårten Stenberger: Människan i Gotlands forntid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förintandet av den bygd, som varit en skapelse av långa,
mödosamma århundraden, hämmade för någon tid
framåtskridandet, men livet tog ånyo ut sin rätt. Det växte efter hand
fram en tätare bebyggelse av mera samlad karaktär än fordom.
Denna nyordning blev avgörande för den följande
utvecklingen, ty i den låg fröet till en senare tids gotländska
bygdeorganisation.
Ön blir handelsmakt.
Ön kom under den följande utvecklingen i visst beroende av
svearnas rike, men icke desto mindre intog den alltjämt en fri
och ledande ställning bland de handelsidkande länderna i och
invid Östersjön. Åt söder hade man emellertid nu vida längre
väg att färdas än förr, om man ville komma i omedelbar
förbindelse med besläktade folk därnere, ty den stranden av
Östersjön var ej längre fri. Där sutto nu som en skiljande mur mellan
norr och söder slaviska stammar, vilka vällt in österifrån, och
med dem hade man blott ringa beröring.
I stället lades kursen gärna åt sydväst förbi systeröarna i södra
Östersjön, Öland och Bornholm, samt den danska övärlden
till det jylländska näset. Därifrån sökte sig handeln till
mynningen av Rhen, vilken flod förband den nordiska världen med
västerlandets kulturcentra. Närmare lågo svearnas rike i väster,
finnarnas länder i norr och balternas i öster. I kustbandet till
kurernas land österöver hade gotlänningarna i svearnas följe
anlagt små kolonier för ömsesidigt varuutbyte.
I hägnet av detta händelserika skeende blommade den
folkliga konsten på ön. Den gotländske konsthantverkaren hämtade
sina intryck från skilda världar, från de germanska
anförvanternas på fastlandet i söder, från kelternas på öarna längst
västerut i Oceanen, men det fullbordade verket var ständigt
präglat av hans egen smak och uttrycksförmåga.
Om denna konstnärliga självständighet bära icke minst
dåtidens präktiga minnesstenar vittnesbörd. Det gamla bruket att
resa stenar, smyckade med figurer och tecken, vilket tagit sin
början under guldåldern, hade aldrig försvunnit, men under
ett par århundrade hade det tagit sig anspråkslösare uttryck för att
vid tiden omkring 700 slå ut i förnyad blomstring. Stenarna
gåvos allt mäktigare resning, liksom önskade man därmed inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
