Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säkerligen existerade Visbys medeltidshus och rosentäppor
också på den tiden. Men jag har knappast något minne av dem
från mina skolpojkssomrar där nere. (Det lönar sig väl inte att
längre söka dölja den där pojkens identitet för den
skarpsinnige läsaren.) Ringmuren var för mig huvudsakligen växtplats
för den sällsynta gyllen-lacken, som slagit sig ned på krönet mitt
för D. B. V :s trädgård, och medeltidshusen intresserade mig
inte det bittersta. För lite sen hittade jag ett brevkort som jag
skrev hem till mina oroliga föräldrar: där nämns inte ett ord
om vare sig överresan eller Visby, hela kortet upptas av latinska
namn på växter, jag hittat på min första exkursion.
Den gick naturligtvis ut till Snäckgärdet. Å herregud, gamla
tiders väg till Snäckgärdet, innan bilchaussén, villabebyggelsen
och Snäckgärdsbaden kommit till! Man blir lyrisk vid tanken
på den. Länslasarettets nybyggnad hade visserligen redan slagit
sönder den kärva ensamheten, där förut endast Sankt Görans
ruinväggar rest sig. Men den nya begravningsplatsen fanns inte,
inte tallplanteringarna och inte turistbussarna. Hedmarkerna
mellan Galgberget och havet, där den dammiga landsvägen drog
sitt kalkvita streck, var idel tystnad och enslighet. Det var som
om lärksången om våren klingat högre och havsvinden doftat
starkare av tång och mynta då än nu. Och hjärtat sjöng i bröstet
av befriad glädje var gång man kom dit ut från Stockholm och
skolan, till blåsten och solskenet, svarttärnorna och
Gotlandsfloran.
Strax utanför ringmuren i Nordergravar bildar alltjämt
bonässlan, Ballota nigra, en kraftig rugge, och kring dess
blommor surrar ännu samma undersätsiga, svartgula bi, Anthidium
manicatum, som då jag första gången såg det just här för mer
än trettio år sen. Men eljest finns inte alltför mycket kvar av det
som fröjdade ögat utmed denna klassiska vallfartsväg för otaliga
botanister. Vad har det sålunda blivit av alla källdragen,
»brunnraudarne» som de heter på gotländska? Vid dem hittade
man några av de fjällväxter, vilkas existens på Gotland
växthistorikerna ännu inte fullt kunnat förklara: fjälltätörten med
dess blekgula blommor och en spenslig, högnordisk fräkenart,
Equisetum variegatum. Och i rännilarna, som från
brunnraudarne flöt ned mot stranden och förlorade sig bland dess
klapperstenar, växte källkrassen, Nasturtium amphibium. Det
var den första sällsynta växt, jag fann här nere; och jag minns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
