Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av höga träd — ek, ask, alm, på magrare marker även tall och
björk —, och vid deras fot rundar sig täta klungor av nästan
alla svenska buskar, framför allt dock hassel, vildapel och
»bajnvid», som inte är Horornas benved, utan kornell, Cornus
sanguinea. Man kunde tro sig vandra genom en konungslig park,
om den gröna, fasta grästorven inte sträckte sig så långt ögat når
utan att brytas av några parkgångar och om inte samspelet
mellan träddungarna och slåttergläntorna, än stora som ett
småstadstorg, än smala passager mellan väggar av löv, ägde en
nyckfull skönhet, ett osökt behag, som endast den omedvetet
skapande naturen kan dana. Och framför allt: ingen park i
världen smyckas av en så slösande blomrikedom.
Helst skall man se änget en solig försommardag. Då blommar
»nycklarna», Orchis-arterna, som är Gotlandsängets blomster
framför alla andra. En glänta kan skimra lysande gråviolett av
johannesnycklar, Orchis militaris, en annan kan stå helt
purpurfärgad av Orchis masculus, sanktpersnycklar. Krutbrännare,
göknycklar, Adam och Eva, Jungfru Marie hand, alla finns de
här — och inte bara Orchis-arterna, utan också deras närmare
eller fjärmare släktingar bland orkidéerna. Brudsporrens
rosafärgade spiror kan stå täta som rågax; nattviolen fyller stillheten
med sin doft; har man tur, hittar man även de praktfullaste av
Gotlands orkidéer, den röda och den vita skogsliljan. Och
härtill kommer alla de andra blommorna, gullvivor i tusental och
åter tusental, vårärterna med sina tunna, sirligt formade blad
och sina röda och blåvioletta blommor, violer, liljekonvaljer,
tusenskönor, hela Floras brokiga armé i ett överflöd utan like.
När man tänker tillbaka på en dag i ett av de stora gotska
ängena, får man en känsla av drömlik overklighet. Man har
varit så långt borta från nuet och vardagen, så försjunken i en
fulländad, tidlös harmoni, att man inte riktigt kan fatta det
man själv upplevt. Idyllen är ju mestadels bara en liten, lekfull
ornering på det svenska landskapets sträva vadmalsdräkt; men
här sjunker man in i den, blir borta i den, här har den sådana
mått att den förlorar all sötaktighet och får en klassisk storhet
och ro som på en duk av Poussin. Den gotländska lövängen är
natur — med solspel och grönska, blommor och fågelsång, i sitt
slag den skönaste Sverige äger. Men den är dessutom något mer.
I nästan varje änge finner man en eller flera »kämpgravar»,
dessa husgrunder från folkvandrings- eller vikingatid som hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
