Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som här på alvaret och endast här brinner i hektiska färger av
klarrött, orange och intensivt vitgult.
Man har ju talat åtskilligt om hur vår naturkänsla på sistone
vidgats, så att vi nu kan tycka om och glädjas åt mycket som
tidigare generationer fann fult. Förmodligen skulle en
sjuttonhundratalsmänniska ha ansett alvaret enbart vara »hiskeligt»
och »gruvligt». Men i våra ögon är det vackert på ett kärvt och
ödsligt, underligt gripande sätt. Alvarblommorna blir ännu
mjukare och graciösare, därför att de avtecknar sig mot kall grus eller
hårda kalkhällar. Och alvaret självt tjusar oss just därför att det
är så naket, så fritt från alla oväsentliga småting, som kunde
begränsa gränslösheten och villa bort blicken från det enda
betydelsefulla, mark och himmel. Liksom andra stora och öppna
landskap är alvaret vackert vid alla årstider och i alla väder.
Jag skall aldrig glömma en grå senhöstdag ute på Sudret, då
synranden gled bort i ett töcknigt intet och de otaliga vätarna blänkte
dött som blyglans. Hela landskapet andades ut ett tungsinne, så
över alla mått, att själva dess omätlighet verkade som en befrielse :
all mänsklig melankoli verkade liten och likgiltig emot denna
fullständiga tomhet, denna ruvande, övergivna förstening. Nästa
gång jag återsåg det stora gotska alvaret var en genomskinlig
försommardag. Himlen tindrade av lycksaligt ljus; blåsten dansade in
från Östersjön med sådan havsblå friskhet, att man bara ville
springa kapp med den över de blommande vidderna; och kring
hela alvaret sände storspovens drillar sin hedniska förtrollning.
Men ändå vet jag inte när Sudret var vackrast, nu eller i den
dimmiga november.
Den gotska barrskogen med sina glesa, krokiga, lågvuxna
tallar och sin släta terräng tillhör däremot knappast de landskap
som fängslar en främling. För botanisterna hör den dock,
särskilt i de stora hällmarksområdena som upptar dels hela norra
Gotland, dels ett milsbrett stråk tvärs över ön mellan Fröjel och
Östergarn, till det mest spännande och innehållsrika svensk natur
har att bjuda på. Visserligen finns speciellt i det inre av ön rätt
stora skogsmarker med en torftig flora av huvudsakligen
mjölonris; men annorstädes måste nog även lekmannen märka att
varken marken själv eller vad som växer på marken i dessa
skogar liknar vad man ser på andra håll. Och detta gäller inte
bara skogen på vissa platser, särskilt nära kusten, där den
egendomliga undervegetationen av alla våra fyra oxel- och rönnarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
