Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Jonsson: Gotland. Sagaland—bondeland—farmannaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tre söner. Hafthi gav dem, ännu ofödda, namnen Guti, Graipr
och Gunfiaun. När drömmen sedan gick i uppfyllelse, delte
dessa landet i tre delar, och Gotlands indelning i tredingar
skulle enligt sagan alltså tillkommit redan vid tiden för den
första bosättningen, och från dessa Hafthis söner skulle alla
gutar härstamma. I sitt korthuggna och utmejslade språk och i
sin livsuppfattning utgör denna »Guta saga» en värdig like
till övriga nordiska fornmannasagor.
När »sognepresten» över Vall och Hogrän på Gotland, Hans
Nielssøn Strelow, på 1630-talet nedskrev sin »Guthilandiske
Cronica», är det ett helt annat språk, han brukar. Strelow har
tydligen gjort uppteckningar av sin tids muntliga tradition bland
Gotlands allmoge, och de direkta nedskrivningarna blandas med
och utläggas efter hans lärda spekulationer och funderingar.
Han omtalar, att Tjelvar med sitt följe seglar ut från
»Cimmers-Haffn», och de komma först till en ö, som de kalla Bornholm,
men då de finna den för liten och för ringa, lämna de kvar där
blott en del av folket under en »överste» (!) Boer eller Borno.
De övriga bege sig åter till sjöss och segla vidare, och efter några
dagar sända de ut en korp, vars flykt skulle varsla om land.
När korpen slutligen flyger bort åt nordost, får utkiken land i
sikte. Nu är det Gotland, man funnit. Mot aftonen går man upp
på landet, gör hyddor och pauluner och antänder »en ganske stor
Ilde». Som Tjelvar nu står på landet blir han varse nymånen,
han lyfter händerna mot himlen och tackar gudarna för förlig
vind och lycklig resa. Han talar till sina följeslagare och säger:
»O mine älskelige landsmän! Låt oss göra månen vårt offer,
ty vi se nu henne, som har varit vår ledsagare.» Och strax slaktas
både oxar och får, och man bereder ett stort gästabud. Tvenne
uroxehorn, beslagna vid mynningen med guld, föras fram, och
Tjelvar tar dem, fyllda med mjöd, för det ena till munnen och
låtsar, som han vill smaka därav. Han dricker med några
förborgade och lönliga ord, tackar gudarna för lycklig resa och
för nyfunnet land samt önskar sig, sin släkt och följeslagarna all
lycka och framgång. Därefter vänder han det ena hornet och
utspiller något litet av mjödet på jorden, varefter han lämnar
hornet till Hafder, sin son, och sätter det andra till sin mun och
tömmer det. Sonen gör efter som fadern och sedan alla som han. Så
ha de ideligen tömt och åter iskänkt hornen till långt ut på natten,
tills de alla blivit druckna. Och alla prisa de nymånen och Tjelvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
