Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Th. Erlandsson: Bondeåret. Gammaldags gotländskt arbetsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och behagligt arbete. Lövängarna, dessa stora gotländska
naturparker, till vilka blott de engelska lorderna lära ha maken, skola
då »fagas», något som ännu i denna dag på vissa håll förekommer.
Fagningen består däri, att allt fjorårslöv och alla under vinterns
lopp nedfallna barr och kvistar räfsas samman i små högar.
Det är många kvinnor om arbetet, och alla dessa räfserskor, de
må nu vara så unga som helst, kallas alltid med ett gemensamt
namn »fagningskällingar» (-kärringar). När arbetet för dagen
är slut, och vinden mojnat av och majnatten sänker sig över
ängarna, komma traktens barn och ungdom för att vara med
om att bränna fagen. En var tänder ett tjärvedbloss och springer
med detta från hög till hög samt sätter eld på den ena efter
den andra. Det tar tid, ty i en större äng kan det vara över
hundra sådana lövhopar. En mera trolsk syn kan man ej få se.
De brinnande blossen röra sig i kvällsdunklet än här och än
där mellan buskar och träd, lövhögarna flamma hastigt upp,
och röken ringlar överallt sakta efter marken. Som andar rör sig
»folket» bland glödhögarna, och först vid midnattstid är arbetet
färdigt; då, när alla högar brunnit upp, kan man lämna ängen.
När dessa vårarbeten äntligen voro fullbordade, drog folket
en lättnadens suck, ty därefter inträdde en mindre strävsam tid.
Kvinnorna kunde i ro fortsätta med sin husslöjd, och männen
utnyttjade dagarna till att reparera bostäder och ladugårdshus,
vagnar, plogar, båtar och alla möjliga andra slags redskap,
vilka nu i junihettan smordes med tjära.
I mitten av juni månad avfolkades gårdarna som genom ett
trollslag på män och manlig ungdom mellan femton och sextio
års ålder. Det var nationalbeväringen, som ryckte in till sin
årliga åtta dagars exercis, varje kompani på sitt övningsfält.
Manskapet hade inga uniformer utan var och en klädde sig på
sitt sätt, så att truppen såg ut som ett rövarband. De äldre
årsklasserna hade länge inte ens gevär, utan de fingo ända in på
mitten av 1800-talet exercera med gamla pikar från trettioåriga
krigets tid. Man skrattade åt dessa pikgubbar, vilka svuro
mellan tänderna över sin beväpning. Men man exercerade i alla
fall, gjorde höger om och vänster om och gick så svetten rann
samt hurrade dessemellan för kung och fosterland. Husrum
fingo karlarna skaffa sig bäst de kunde, matskrinet var i regel
väl försett, officerarna lantligt välmenande farbröder och hela
tillställningen ofantligt populär. När mötet var slut, togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
