Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Fröman: Burgar i havet. Storö och Lillö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Föga märkbart för enskilda släktled ha öarna stigit ur havet.
I våra dagar når Lillö 66 och Storö 56 meter över dess yta.
Omkransade ha de varit av tärande bränningar, som ätit sig in
i klipporna. Klintar ha rasat, grottor ha svarvats ut av snurrande
block. Blocken ha malts sönder till klapper och grus. Nya och
åter nya strandvallar ha kastats upp av nya och åter nya
stormar.
Hela vårt land har stigit efter istiden. Det baltiska havet har
ibland stigit, ibland fallit. Då vattenytan hållit jämn takt med
landet eller nått före i höjden, ha de anstormande vågornas
arbete blivit särskilt framgångsrikt. Som mörka skottgluggar i
fästningsmurar stirra nu Karlsöarnas grottor mot havet. De äro
talrika men samlade på vissa höjder, minnande om bestämda,
naturskilda stadier i Östersjöns utveckling. Högst sitta
issjögrottorna. Lägre, mellan tjugu och trettio meter över den nutida
havsytan, öppna sig de många och stundom djupa grottor, som
bildats av Ancylussjön. Och ännu lägre, omkring aderton meter
över havet, finner man det salta Litorinahavets grottor. Lägst
äro nutidens ansatser till grottbildning.
Trettio meter över havet se vi på Storö den väldiga
Ancylus-strandvallen. Då denna låg färdig lik ett försvarsverk mot norr,
väster och söder, var köldhedarnas och fjällvidenas tidsskede
förbi. Tallen och björken hade tagit öarna i besittning. I den lilla
myren på Storös västra del kan man alltjämt gräva fram dessa
forntallars barr i stor mängd. Man finner också kottar, grenar
och bark liksom ståndarmjöl av många växter. Ståndarmjölet kan,
som vi veta, för forskare, som lärt sig språket, berätta skogarnas
historia.
Mera värmekrävande träd och buskar såsom ek och alm, ask,
al och hassel började spira, men värmen hölls länge tillbaka av
glaciärvatten från de rester av den stora landisen, som lågo kvar
i nordligaste Sverige och Finland. Fiskare och jägare kommo
över de vida vattnen till Storlandet och började sin gärning i
Gotlands benålder. Vi veta ej, om de beträdde Karlsöarna. De
äldsta fynden efter människor, som gjorts där, äro flera tusen
år yngre eller från den yngre stenåldern. Då var även den stora
Litorina-strandvallen, som nu ligger tjugu meter över havet på
Storö, längesedan byggd av vågorna.
Litorinorna, vår västkusts strandsnäckor, trivas blott i ganska
salt vatten och sökas nu förgäves vid Gotlands stränder. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
