Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Fröman: Burgar i havet. Storö och Lillö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under öarnas ödetider levande nådde stranden för att frysa eller
hungra ihjäl i klintarnas skygd.
Medan århundradena runno hän, stod väl mången strid om
Karlsöarna. Vi veta ej mycket därom. Ett spjut slungades någon
gång under bronsåldern men förfelade sitt mål. Kanske dess
ägare stupade i samma stund. En man av vår tid klättrade
omkring uppe i Storös ostbrant och fann bronsspetsen inkilad i
klippan. Berätta om Karlsöarnas bronsålder, säger någon. Vad
kan väl berättas, när allt som är funnet från tusen människoår
består av en spjutspets, en rakkniv och fem gravhögar?
Bronsålderskumlen äro förhållandevis stora och ha ett högt,
behärskande läge. De voro en gång konstnärligt byggda
gravmonument men ha plundrats och raserats. De talrika rösena
från järnåldern äro genomgående mindre och ligga längs sin tids
strandlinjer, vackrast på Storö innanför nutidens Norderhamn
och Suderhamn. Många äro jämnade med marken.
Stenålderns milda, oceaniska klimat bröts under bronsåldern
av kontinentala klimatvågor, utmärkta av varma somrar och
kalla vintrar. Järnåldern inleddes med den katastrofala
klimatförsämring, som betecknar den långa värmetidens slut. Regnår,
köldår, missväxtår, nödår förhärjade Norden.
Tiderna blevo bättre. De flesta Karlsögravarna äro de nämnda
rösena från järnålderns mitt, en tid då många människor torde
ha varit bofasta på Storö. Järnåldern slutade med vikingatiden.
Den, som har landstigit i Norderhamn, har kanske sett fjorton
avlånga svackor, som stråla ut sida vid sida ett stycke in på
slätten mitt för bryggan. Här gravsattes en gång fjorton
vikingaskepp med döda män jämte resgods och reskost ombord.
Svackorna uppkommo, då fartygen multnade samman.
Ett par hundra år senare blev Storö industriort. Under de rika
1100- och 1200-talen uppfördes de flesta av de kyrkobyggnader,
som ännu kunna glädja våra ögon, var vi komma på Gotland.
Mycket uppskattad som material för dessa konstverk blev den
vackra Karlsömarmorn, som bröts ur klipporna ovanför Storös
Suderslätt. Lösbrutna hällar, stenhögar, naturfrämmande
klippkammare, husgrunder och förfallna körvägar vittna för oss om
denna verksamhet. Även ett par mindre begravningsplatser
finnas från medeltiden. Senast kommo stenbrotten på
Marmorberget till användning åren 1886—1887, då fyren byggdes.
Rauklandet på Storös sydostkust kallas Svarthällar. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
