Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vidmakthöll sin historielitteratur och sin dagskrönika.
Likartat har förhållandet varit på Fårön.
Nu sägs det visserligen, att de bästa berättarna gått bort,
men sommaren 1939 träffade jag i varje fall en av dem, den
83-årige Per Söderdahl i Ringvide. Hans berättarkonst hade
plastisk åskådlighet i varje detalj. Den ena episoden knöts till
den andra med sträng psykologisk följdriktighet, människorna
karakteriserades genom sitt handlingssätt och sina repliker,
och bistert allvar och grovkornigt skämt vävdes i varandra till
en dubbelvävnad med gammalnordiskt mönster. Händelserna
fingo tala för sig själva utan förnumstiga kommentarer, och öden
och gestalter tecknades mot bakgrunden av koncist angivna
miljöer. Efter några andlöst avlyssnade kvällstimmar med
gamle Söderdahl tyckte man sig ha hört Snorre själv öppna
språklådan en kväll, då sotflagorna från härden svävade över
en mjödskummig stånka.
Ett genomgående drag i Söderdahls framställning var hans
livliga känsla för »practical jokes» av en art, som måste synas
oss både hårdhänt och drullig. Skämtlynnet på Fårön har haft
— och har väl än — en dragning åt brutal situationskomik och
räknar så till vida frändskap med de gamla islänningarnas.
Folktraditionen bevarar i förtjust minne många berättelser om
vad man kallar »spittakelmakare», som satt sin ära i att ställa
till rackartyg för det råa narrspelets egen skull, t. ex. genom att
vid en bröllopsgård spänna ett fisknät över vägen för att prästen,
väl beskänkt, på hemfärden skulle köra in i nätet, så att hästen
föll i sken och han själv på dynghögen. Sådana situationer ha väl
inte verkat så odelat komiska, just när de utspelats, men den barska
folkhumorn har tagit hand om dem och format ut dem så
konstmässigt, att de i skrattspegeln fånga en glimt av livets egen
grymhet, som måste mötas med list och fulländad behärskningskonst.
Skrämma och skrämma tillbaka, inte tappa koncepterna, hålla
god min i elakt spel och veta att ta hem trumfen till sist genom
många slingerbultar — så ter sig idealet av levnadskonst i
Fåröns skämthistorier, och detta döljer väl, här som eljest i riket,
en viss handfallenhet inför uppgiften att vara situationens herre.
Nu ha ju fåröborna i särskilt hög grad varit hänvisade till sig
själva och sin egen rådighet. Långt till häradshövding och
länsman, långt till läkare och barnmorska, långt till veterinär och
lantmätare. Så har det fått bli som det bäst kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
